Göteborgsposten – 27 juli 1869, sida 2

Sydstaterna söker neml. ett antal missnöj hvilka ej kunna finna sig i sakernas nya ordning, efter en plats i Europa, dit de kunna föra sina husgudar, för att der skaffa sig nytt hem och ny härd. Flera af de gamla parti ledarne skola stå i spetsen och hafva skickat agenter till Europa, för att underhandla med den spanska regeringen. Spanien har en myckenhet rik och bördig jordmån, hvilken ligger missvårdad och nu ej eger det värde den borde ha. Alltsedan morernas tid har det spanska jordbruket befunnit sig i ett tynande tillstånd, och det är sannolikt denna omståän dighet, som locka sydstadsboarre. I alla händelser skall det bli ett egondomligt seno men att få se de fordna republikanerna som kolonister i Spanien, och dei skulle onekligen älvenledes vara egendomligt, om just Spanien skulle på sitt område så Ä en åter vandring från den nya verlden, hvilken det af länderna i den gamla först a och detta på eu tid då det talas så mycket om dess vackraste transatlantiska besittnings ulträdande till amerika. Men det visar sig ett visst oroselement hos folken i våra dagar, hvilket helt visst kan gifva sig uttryck älven i en omflyttning af det slag, som här autydts, så besynnerlig den för öfrigt än må synas. Vi nämnde den stora transatlantiska re publiken. Denna räknar nu bland sina medborgare äfven den engelske historieskrilvaren professor Goldwin Smith, hvilken, då han ännu bodde i England, der misstänktes lör alltför stor förkärlek för Förenta Staterna och nu, då han öfverflyttat från Oxford till Cornell-uni versitetet i Newyork, i Förenta Staterna ut skrikes som half fiende för sitt bekanta skarpa genmäle mot Sumners lidelsefulla angrepp. Denna ansäktelse från båda sidor maste vil bevisa, att hans omdöme öfver förhållandet mellan England och Amerika måtte halla dun riktiga medelställningen. Hans åsigter om de båda ländernas tvistefrågor törtjena derfor nån gon uppmärksamhet. I ew bref till londonerbladet Daily News bekräftar han den iakttagelsen, att den allmänna meningen i Förenta Staterna åter skiljt sig från den i Sumners tal synbara extrema ståndpunkten, att den cj mera vill veta af något tvång genom krigshotelser och att hållningen hos presidenten Grants regering mot England är alltigenom vänskaplig och förekommande. Om den engelska regeringen derför nu vill utan vidare uppskot taga ett fritt och högsinnadt steg, så kan man ej längre misstyda dess bevekelsegrunder härför, ej heller behöfver Englands åra deraf lida något mehn. Alabamasaken bör underställas en skiljedomare, och en skiljedomare, som representerar alla nationers allmänna rättigheter och intressen, skulle icke förhasta sig att ädöma en nentral makt skadesersättning, endast derför att denna ej kan tförtindra sitt eg områdes kränkande; ty för medbrottsl het eller afsigtlig försumlighet föreligger ej något bevis. Om en klok politik än tillråder något dylikt, så bör man likväl i några punkter vika tillbaka från sin sträng juridiska rätt, fastän ingen politik skulle kunna rättfärdiga, att man kränkte sin ära. Mon den sanna ärans röst säger England, att Alabama ej bort utlöpa från en britisk hamn. Hat fri villigt erbjudande af England att lemna er sättning för den skada, som tilliogats af sjelfva Alabama, skulle, om det nu gjordes, enl. Smiths åsigt, tillfredsställa det stora flertalet af Englands befolkning och göra ett lyckli slut på en tvist, hvilken är förenad såväl med skada för handeln f. n. som med allmän fara för framtiden. Ett klokt råd, som England borde skynda att följa. Återgå vi till våra enbart omrope ska för hållanden för dagen, så mötas vi al