Göteborgsposten – 27 juli 1869, sida 2

— Det är en stor stad, hade han sagt till honom, ni skall der vara obemärkt bland den stora massan af innevånare. Jag har dessutom der cen vin, hvars namn och adress ni har här; ni skall gå direkt till honom och jag hoppas att genom honom kunna meddela er underrättelser om er far. Det var alltså mot Turin som Maurice, Narianne och korporal Bavois styrde kosan. Men de färdades ytterst långsamt, tvungna som de voro att undvika de mest trafikerade vägarne och afsta ifrån vanliga fortskaffningsmedel. När de färdades på farbar väg, hyrde de kärra och häst och reste från solens uppgång till nattens inbrott. Dessa ansträngningar, som man skulle kunnat tro ha alldeles utmattat Marianne, återställde henne ... Ufter fem eller sex dagar återkommo hennes krafter och blodet steg åter upp i hennes bleka kinder. — Skulle ödet nu ha tröttnat att förfölja oss, sade Maurice. Hvem vet hvilka belöningar framtiden har i beredskap åt oss! ... Nej, ödet hade ej tröttnat, det hade blott tagit en rast ... En vacker Aprilmorgon hade flyktingarne stannat för att frukostera i ett värdshus vid inträdet till en större köping . . . Maurice hade, då måltiden var slutad, lemnat bordet för att betala värdinnan, då ett genomträngande anskri förde honom tillbaka ... (Forts.)