Göteborgsposten – 27 juli 1869, sida 1

omöjligt att bestämma, som tyckas åldrade snarare än gamla. Han var stor, mager och något lutad. MHurudant än hans föregående lif varit, hade det plöjt djupa fåror i hans panna och hans blickar voro utomordentligt skarpa då han fästade dem på deu person han talade med. Han var mer än en fjerdedels timma inne hos Marianne, och då han gick ut drog han Maurice afsides. — Denna unga dame är hafvande, yttrade han. Detta var den hemliga orsaken till Maurices tvekan. Han svarade ej och läkaren tillade: — Är den unga damen verkligen er hustru, herr... Dubois? Han lade en så egendomlig tonvigt på detta namn: Dubois; hans ögon hade en så outhärdlig glans, att Maurice kände sig rodna ända till hvitögat. — Jag förstår ej er fråga, min herre, sade han i retad ton. Läkaren höjde på axlarne. — Jag ber er om ursäkt, ifall ni så vill, återtog han... men jag vill blott anmärka att ni är mycket ung för att vara en gift man, att era händer äro väl hvita för att tillhöra en mulåsnehandlare. .. Då man talar till den unga damen om hennes man, blir hon karmosinröd ... Den man som följer er har förskräckliga mustacher för att vara en arrendator! ... Slutligen har det ju varit oroligheter på andra sidan gränsen i Montaignac...-. Från att vara purpurröd kände Maurice att han blef likblek.