Göteborgsposten – 27 juli 1869, sida 1

Han fann sig upptäckt; han insåg att han var helt och hållet i denne läkares händer. Hvad var att göra? ... Neka! Hvad skulle det tjena till? Han tänkte på att det ofta kan vara det aldra klokaste att lägga sitt hjertas tankar i öppen dag, att ett oinskränkt förtroende ofta binder till tystlåtenhet, och i upprörd ton yttrade han: — Ni har ej bedragit er, min herre... Både jag och den person som åtföljer mig äro flyktingar, utan tvifvel i denna stund dömde till döden i Frankrike. Utan att lemna doktorn tid att svara, berättade han honom derefter de förskräckliga händelser som fört honom till Saliente och sin upprörande kärlekshistoria. Han utoslöt ej något. Han dolde hvarken sitt eller Mariannes namn. Då han slutat, tryckte läkaren hans hand. — Det var just något sådant jag anade, sade han. Tro mig, herr... Dubois, dröj ej qvar här. Hvad jag sett kunna äfven andra få se. Men framför allt underrätta ej er värd om er afresa. Han har ej låtit narra sig af era förklaringar. Egennyttan allena har tillslutit munnen på honom. Han har sett er ha penningar, sålänge ni depenserar hos honom skall han tiga... om han dagen förut finge veta att ni skulle afresa, skulle han kanhända tala ... — Men på hvad sätt skall man färdas .. — Inom två dagar skall den unga damen vara på fötterna, afbröt doktorn. Han tycktes öfverlägga, hans ögon beslöjades som om