Göteborgsposten – 26 juli 1869, sida 1

det är så, ser ni, att vi äro strängt bevakade; det är oroligheter, som det tyckes i Montaignac... Den öfverhängande faran och känslan af den ansvarighet som hvilade på honom gåfvo Maurice en säkerhet, som han ej kände. Med det mest obesvärade utseende i verlden uppdukade han en temligen antaglig histora för att förklara sin ankomst vid en så tidig timma, till fots och med en ung sjuk qvinna. Han lyckönskade sig öfver sin fyndighet, men den gamle korporalen var mindre belåten. — Vi äro alltför nära gränsen för att bivuakora här, mumlade han. Vi skola helt säkert bli efterspanade och signalerade. Kanske man sitter ett pris på våra hufvuden, liksom på Lacheneurs. Ju förr den unga damen är i stånd att fortsätta desto bättre. Han liksom Maurice hoppades att tjugofyra timmars hvila skulle återställa Marianne. De bedrogo sig, hennes illamående var af mera allvarsam natur. Hon tycktes ej ha några plågor, men hon låg orörlig och liksom försjunken i en stel dvala, hvaur ingenting kunde rycka henne. Man talade till henne, hon svarade ej. Hörde eller förstod hon? det var mycket trifvelaktigt. Man skulle kunna tro att himlen hade förbarmande med henne och lät henne få ro till kropp och själ efter så många pröfningar, sinnesrörelser och lidanden... Lyckligtvis var värdshusvärdens mor en gammal hederlig qvinna, som ej lemnade Mariannes — m:me Dubois som man kallade henne på värdshuset — säng.