Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 2

underlåta att i rättan tid inbjuda makterna till att låta sig representeras genom diplomater vid mötet. Det måste ha kostat mycket på i Vaticanen att göra denna eftergift. Ty uppenbarligen fruktar man i Rom, att ett slags ständig konferens kan framväxa deraf, att diplomatien inbjudes, hvilken konferens skulle, steg för steg följande mötets slutförhandlingar, omedelbarligen sätta ett veto mot hvarje på det statskyrkliga området ingripande votum och så till sägandes gripa mötet på bar gerning samt göra det oskadligt. Dock betraktar man denna eventualitet som ett mindre ondt vid sidan af Roms öfvergifvande. bå Napolkon gjorde dock den inledande förhandlingen ej något intryck, han fortfor med sitt stillatgande, hvilket kännes som en alptryckning på de romerska kretsarne. Emellertid tala många tecken för, att fransminnens kejsare tänker öfverlemna åt biskoparne att efter deras eget skön deltaga i mötet, att han således vill fortfarande ha fria händer. En annan stormakt, Ryssland, har redan intagit en afgjord och bestämd hållning. Den omständigheten, att just Wien var skådeplatsen för härtill hörande underhandlingar, sätter mig i tillfälle att härom kunna anföra något tillförlitligt. Den här anställde påflige nuntien vände sig nemligen till härv. ryska sändebud, grefve Yxkull, med förfrågan, huruvida czarens regering skulle vara beredd att tillställa landets biskopar inbjudningsskritvelsen till mötet. Furst Gortschakoff begärde i sitt svar först noggrann förklaring öfver mötets syftemål, särskildt en omständlig redogörelse för den skilnad, som curian anser förefinnas mellan katolicism och polonism. Derpå afgaf kardinal Antonelli ett genmåle, hvilket i de bittraste ordalag upprepade alla de förfoljelser, som den katolska kyrkan haft att utstå af den ryska regeringen, isynnerhet under den allra senaste tiden. Msgr Falchinelli meddelade denna depesch åt ryska kabinettet, hvilket genast rent ut förklarade, att den under sådana omständigheter ej kan tillåta biskoparne att deltaga i mötet. Från Rom sökte man afböja detta beslut, i det man förklarade, att nämnda depesch endast varit bestämd till förtrolig underrättelse för härv. nuntius, men ej att meddelas kabinettet i Petersburg. Furst (iortschakoff stod dock qvar vid sitt ord. Rysslands biskopar komma ej till Rom. Il vad angår den andra frågan, neml. om Ryssland och England i Mellanasien, läsa vi i ett bref från London af d. 10 d:s: I går bragtes Mellanasiens angelägenheter å bane i underhuset, och delta af Hastwick som i det förra ostindiska kompaniet intog en framstående ställning. Man skulle ju också tro, att det måste vara hög tid att förhandla denna sak. Det område, på hvilket Ryssland nyligen inträngt, omfattar, enl. Eastwicks uppgift, omkring en million engelska qvadratmil; några delar af detsamma äro utomordentligt rika på mineralier, andra ha öfverflöd af jordens produkter. Hela den vestliga delen af det en gång sjelfständiga Tartariet, Khokand, Bokhara och Samarkand har redan fallit i Rysslands händer. Ryssarne ha för ej längesedan ryckt fram till Kaschgar, och de skola, om deras framträngande fortgår i samma skala som hittills, snart hota furstens af Kaschmir land, hvilken i norra delen af det indiskt-britiska riket är engelsmännens bundsförvandt. Enl. samme talares framställning ha ryssarne, genom att såtta sig i besittning al Bokhara, banat sig väg till inflytande i Kabul, hvarigenom de då skulle kommit nära till gränsen af det britiska Indien. Sådan är Eastwicks uppsattning. Jag anser den i det väsentliga för alldeles riktig och vet, att denne deputerade är väl underrättad om de asiatiska angelägenheterna, såval som om Rysslands egna förhållanden. Men till hvilken slutledning kommer han? Efter det han i stora drag skildrat Rysslands framträngande, uttalade han den åsigten, att man, äfven om Ryssland uppnådde Indiens gränser, icke borde beklaga detta, emedan insättandet af en civiliserad och kristlig regering i st. f. en barbarisk och grym, intödd regering endast kunde lända till fördel! Till denna sin älsklingstanke återkom Eastwick flera gånger i sitt tal, i det han än skildrade Rysslandsväxande makt, än sörklarade det oundvikligt, att tillochmed Afghanistan underkastades dess inflytande. Ryssland skulle, menade han, införa ett ordnadt tillstånd i Mellanasien och utveckla dess hjelpkällor. Javisst, det skall återupprätta ordningen på samma sätt som i Warschau och kutveckla hjelpkällornak, för att öka sin despotiska makt. Grant Duff, understatssekreteraren för Indien, ansåg den ryska faran för ett bländverk och satte sin lit till Försynen. — Enl. sir S. Northeotes mening låg höjden af all politisk vishet just deri, att man klart uppställde som regel: England har ingen politik i Mellanasien och vill ingen ha-. PijlI sist mm a — — -A123.. — —