Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 2

Från Utlandet. Ändtligen skall ministerkrisen i Paris vara slut, ehuru det ännu torde vara obestämdt, om den är alldeles ändad. Deremot råder ej mer än en mening om, att den nybildade ministeren endast skall komma att bli af kort varaktighet. Det nya kabinettet skall vara sålunda sammansatt: Amiral Chasseloup Laubat (förutvarande sjöminister och, såsom det säges, i synnerlig gunst hos kejsarinnan Eugenie) president i statsrådet. Furst Latour dAuvergne (hittillsvarande sändebad i London) utrikesminister. Duverger (såvidt man vet medlem af lagstiftande församlingens höger) justitieminister i st. f. Baroche. Bourreau (af högern?) undervisningsminister i st. f. Duruy. Alfred le Roux (v. ordf. i lagtiftande kåren och medlem af högern) jordbruksminister. De öfriga ministerposterna, krigs-, sjö-, finansoch inrikesministeriet samt ministeriet för de allmänna arbetena ha besatts med deras gamla innehafvare: Niel, Rigault de Genouilly, Magne, Forcade och Gressier. De fyra afgående ministrarne äro: Ronher, Lavalette, Baroche, Duruy. För jordbruksväsendet har ett särskilt ministerium upprättats. Vaillant skall fortfarande bekläda ministeriet för det kejserl. huset. Hela Paris står sannolikt något snopet inför denna ministerlista, som, förutom några af de äldre ministrarne, ej upptager någon enda politisk notabilitet. De elementer, som komma att ge kabinettet hållning och färg, bli således de gamla, bland hvilka inrikesminister Forcade de la Roquette skall vara den inflytelserikaste. Detta var således den stora omsvängningen i kejsardömets hela politik! Den har nästan karakteren af: på stället marsch! En korresp. från Paris anmärker i anledning af denna ministerlista, att kejsaren åter vunnits för revolutionen och fortfarande bibehåller Rouher, om också under en annan titel. IIuru den allmänna meningen dömer härom, kan man bäst finna af börsens hållning, å hvilken rentes stego, vid underrättelsen om att en liberal minister utsetts, till 72: 12, men nu åter tallit till 71: 80, emedan det heter, att Rouher ännu icke blifvit helt och hållet aflagsnad. Vi befara, att kejsardömets ställning nu blir mera kritisk än någonsin och att man skall finna sig så litet tillfredsstalld af hvad som skett, att oppositionen, den oförsonliga, kanske skall komma att stärkas med åtskilliga, möjligen ej så få, öfverlöpare från mel