Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 1

—— teckningar och etsningar af J. 7. Sergel, vår odödlige bildhuggare, en värdefull samling, der konstnärens ömsom djertva, ömsom lekande snille glänser fram på hvarje blad. Öfver hänger N:o 345, ett varmt och saftigt ÅItalienskt landskap at J. M. Ståck och bredvid N:o 335 Stuga från Delsbo af J. Ilöckert. kEgaren till taflan hänger nästintill, porträtterad at samme konstnär (N:o 336) och så följa i ordningen N:o 339, Vattentall af Marcus Larson, N:o 329, 332 och 330, Studier at d Unker, N:o 348, Ilästar utanför stallet at J. HW. C Wahlbom, N:o 340, Vinterland-kap? at 1: G. Waickenberg, N:o 338, Vattenfall al Larson, N:o 331, Poesi och prosa at d Unker, en liten bit full at slående men godmodig satir, N: o 346, Italienska af O. J. Södermark, och 337, Studie al Ilöckert, N:o 344, ett präket vinterlandskap at Slåch, och slutligen N:o 341 och 342, IIandteckningar? at Sergel. Utan tvirvel förstår ni skälet, hvarfore vi i detta rum nästan enbart åtnöja oss med ev torrt upprepande af katalogens upplysningar. Här, der ösjelfva väggarna tala, der bortgångne store andar i deras verk öfverallt blicka emot oss, här höfves det, mer än någonsin, att ciceronens pladdrande tunga tförstummas eller åtminstone inskränker sig till alt påpeka ett och annat mästerligt drag, som måhanda eljest skulle undfalla den slyktige betraktaren. Vi stanna nu framfor N:o 328, Taskspelare i en bondby af d Unker, om vi ej misstaga oss, den sista tasia hvarmed dun suillrike, allttör udigt bortryckte konstnären sysselsatte sig. Den är långt ifrån fullbordad, endast undermälad som det på konstnärsspråket heter, men man får ändå klart för sig både situationen i sin helhet och de många drag al Hogarthiansk humor som lura emot en i hvarje vrå. Musikanten till venster, åskådarne på främsta bänken, byns honoratiores, äro äkta dUnkerska typer, och man saknar ej heller dessa ungdomliga, intagande sigurer, hvarmed mästaren alltid törstod att mildra intrycket al det barocka, det dåliga eller det djupt sorgliga i de verkliga taflor ur lilvet, som han upprullade för åskådaren. Den seta, nyklippta pudeln midtpå taflan är också en med mästarhand tecknad sigur ur verkligheten. Bredvid denna tafla möter oss N:o 347, Wallboms stora bataljscen Ciustaf II Adolf i slaget vid Stuhm!. Konstnären har framställt det ögonblick, då konungen under slagtningens tumult skildes från sina trupper och plötsligen fann sig omringad af polackarne. En af dem griper honom i fältbindeln för att bortföra honom fången, en annan höjer sin krokiga sabel öl ver honom, då en svensk ryttare ilar fram till hans undsättning och nedskjuter den ene af polackarne. Hvilket lit i denna tafla! Man nästan tycker sig vara midt inne i tumultet, höra kanonernas dotva ackompagnement u! hästarnes vilda gny, vapnens slammer och den skarpa knallen af pistolskottet, som denna gäng räddade den store konungens lit. Man beundrar de djerfva, men derföre icke kons lade förkortningarne, det natursanna litvet hos hästarne, den sammetsglänsande huden på konungens hvita stridshäst och polackarnes lika förträffligt målade, lurfviga tartariska springare. N:o 325 är d Unkers Konstberidaredällskap, en tafla hvilken knappast torde vara obekant tör någon vän af svensk konst. Det är således en gammal, kär bekant, som ni här återser; det skulle derföre nästan vara en ohöflighet att här komma fram med några påpekningar. Vi kunna dock icke i förbigående undertrycka en reflexion: den Hogarthianska kraft och humor, som vi betecknat som ett framstående drag i dUnkers konstnärskap, framträder i Konstberidaresällskapet skarpare än i någon at de taflor som vi varit i tillfälle att se af den utmärkte konstnären. Midtemot på andra väggen hänger en annan bekant tafla af samme mästare, N:o 326, Pandånekontoret. Åfven här äro alla singervisningar onödiga, situationen ligger så klar och tydlig framför oss och här beundra DD —— —