Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 1

Roman af Emile Gaboriau. (Öfvers. fr. Franskan.) Herr Lecoq ). Naturligtvis hade det ej skett utan stora ansträngningar, utan att hans händer och knän blifvit sargade. Men han hade lyckats att erhålla repet, han var nu säker om att undkomma. Han skrattade af godt hjerta, med det slags stumma skratt som var honom egendomligt. — Jag skulle vilja se de förrädarnes uppsyn två timmar härefter, tänkte han. Hvad skola de säga då de ej so något tåg hänga från fönstret... De skola fråga sig huru vi undkommit och om vi haft vingar! ... Hans ångest först, sedan hans glädje kommo honom att glömma herr dEscorval; då minnet af honom återkom, kände han ett gnagande samvetsqval. — Arme man! mumlade han ... Jag skall rädda mitt gamla skinn, som ej någon har intresse för, men jag har ej kunnat rädda hans lif... Hans vänner ha utan tvifvel i detta ögonblick bortfört honom... Han hade lutat sig öfver bråddjupet då han yttrade dessa ord... han gjorde sig den frågan om han ej var utsatt för ett bländverk. ( Forts. fr. N:o 163.