löst, korporal, återtog han, skulle du kunna sammanfoga det med dessa här bitarne och du skulle kunna glida ner derpå ända till klippfoten ... Att stiga upp på detsamma är ingen konst... men huru stiga ned igen utan att det är fastsästadt deruppe? ... Han tänkte efter och fortfor att tala för sig sjelf, som om han varit två korporaler Bavois i en person: den ene snabb i uppfattningen, den andre inskränkt, för hvilken man måste förklara allt i dess minsta detaljer. — — —— — ————— — Gil akt på kommandot, korporal, sade hon... Du samlar upp de fem tägbitar som finnas här, du fäster dem vid din gördel och klättrar upp till fängelset... Inga invänningar! .., Kansko uppstigandet blir besvärligt och en trappa med matta på skulle vara mera i din smak!... Du är bortskämd, korporal!... Nå, du klättrar upp och kommer in i fängelset. Hvad gör du der? Nästan ingenting. Du lossar det tåg som är fistadt vid fönstret, du kuyter fast det vid dethär, och det hela kommer utt ulgöra goda åttio fot snodd hampa... Derpå, i stället för att fästa detta långa tåg, hänger du det löst öfver ott galler, så utt det kommer att bli dubbelt, och sedan du en gång kommit tillbaka hit ner, behöfver du blott draga på en af ändarne för att få till dig hela tåget... Är detta förstådt? Det var så tydligt förstådt att korporalen tjugo minuter derefter hunnit tillbaka ner på afsatsen, sedan han fullgjort sin svåra och djerfva uppgift... (Forts.)