A 4 — ån den personliga regeringen till den kontitutionela. En dylik öfvergäng miste alltid vara svår att genomföra, och man kan deraf örstå, huru det kommer sig, att kabin.tisbildning endast långsamt och med s,årighet kan utföras. Antagligen blir den ej heller lefinitiv förr, än senaten fattat beslut om så dan ändring i författningen, som tillåter ministörens rekrytering äfven ur de deputerades krets, ehuru det är sannolikt, att listan dessförinnan både blir uppsatt och offentliggjord. Att kabinettet blir ett öfvergångskabinett, vigade sig ytterligare deraf, att de många olika ryktena alla samstämma deri, att kejsaren vill stödja sigpå ej blott nya, utan äfven gamla, beprölvade elementer, hvarför han har att vilja bland kronans sordna rådgifvare och de användbaraste medlemmarne at det liberaia mellanpartiet. Det torde dock vara betänkligt att förlänga den nu rådande krisen, eme: dan en dylik alltid utgör ett svaghetsmoment i en regime, här desto större som kejsaren fortfarande ofta och dagligen törhandlar med Rouher, som ännu befinner sig i Paris och hvars resa till sitt landtställe ej bekräftats — aamt den oppositionela vonstern beslutat att dagligen samlas tills ställningen blifvit fullkomligt klar. Detta vittnar om, att venstern uppmärksamt iakttager regeringen, färdig att rusa fram och ringa i opinionens stormklocka vid minsta oforsigtiga steg, som regeringen tager, eller annars vid första lägliga tillfälle. Huru föga försonligt stämd denna opposition ännu är, visar sig för öfrigt af lagstiftande kårens stormiga slutmöte sistl. Tisdag. hvilket som vanligt öppnades med uppläsningen al det föregående sammanträdets förhandlingar. Jules Favre begärde ordet. — Presidenten Schneider: Är det rörande protokollet, ni beg ordet: — Favre: Ja, ang. protokollet, hr president. — Schneider: Nåväl, ni har ordet. — Favre: Mina herrar, j hafven undere dagssammanträdet hört uppläsas ett aktstycke, om hvilket en och hvar ibland oss kan ha sin enskilda asigt. Till formen :tminstone tyckes det kejserl. budskapet bebäda aterupprättandet ar de frioch rättigheter, som rättmätivt tillkomme kammaren .. Schneider: Tillåt, hr Favre... Favre... men hvilka man hittills förnekat den! Presidenten: Enligt författningens och dagordningens bestämmelser, kan ett kejserl. budskap icke underkastas någon diskussion... (Bravo fran höger, knot från venster.) Favre: Jag yttrar mig ang. protokollet . .. Presidenten Schneider: Jag kan ej längre tillåta er ha ordet. (Bifall från höver, stoj från venster.) Favre (med hög röst, for att kunna höras öfver oväsendet): Jag har bestigit talarestolen, för att protestera mot en handling, hvilken står i den mest skriande motsats till det budskap, som nyligen upplästs för os. Denna handling (uppskof af kammarer sammantraden) är ej allenast opassande, den är ett angrepp mot kammarens värdighet, den är en ödesdiger och förderflig åtgärd... (Starka yttringar af misshag från flera bankar; stoimande bifall från venster.) Presidenten: Hr Jules Favre, jag kallar eder till ordningen... (stigande stoj.) Favre:... en handling, som röjer den personliga regeringens djupaste vanmakt. (bitallastorm från venster; från höger ropas: till ordningen! till ordningen!) Presidenten: IIr Jules Favre, jag kallar eder för andra gången till oruningen! Favre (utan att bry sig om presidenten): Jag kan ej annat än beklaga dem ibland oss, m. h., som icke känna sig sårade öfver denna handling (nya utbrott af misshag och bifall)... men landat skall komma till att döma oss alla! (Utrop från höger) ... Ja, mina herrar, landet begar att bli upptyst, landet vill ha klarhet och visshet. Man uppskjuter våra förhandlingar, man förlänger den allmånna oron och spänningen, jag upprepar: landet skall döma öfver oss! (Stark rörelse i hela salen). Presidenten: Jag kan ej låta eder fortsätta detta tal; jag upprepar, att jag redan två gånger kallat eder till ordningen. (Jules Favre återvänder til sin plats, der han mottages med de varmaste lyckönskningar af vensterns medlemmar). Jules Favre (ropar trän sin plats midtunder stojet): Vårt arbeu är icke slutadt — den lagstiftande församlingen är ännu icke konstituerad ett stort antal val äro annu icke pröfvade . .. Sådant har man ännu aldrig upplett i historien ... det är en förödmjukelse, man pålagt oss... (stigande buller; rop till ordningen!) .. den personliga regeringsformen är dömd! Den skall ej öfverlefva detta prof! Detta är min ötvertygelse! (Allmän rörelse och förvirring). Presidenten: Jag måste uttala min förvåning öfver, att man omedelbart efter en högsinnad handling, som är så i grund liberal... (Venstern: Åha! Högern: Ja! ja!) ... kan i vår krets framkomma med dy lika insänningar; de strida ej blott emot dagordningen, utan ännu mera mot Frankrikes känslor. (Det är sannt! det är sannt! Bifall!) — Efter detta stormiga intermezzo upptogo Eugene Pelletan och Girault sragan om hvad som skulle göras med de 55 nya val, som annu icke blifvit godkända. Presidenten förklarade. att de ifrågavarande 55 deputerade tillsvidare voro inför landet i besittning af ett giltigt mandat och att de kunde deltaga i alla kammarens omröstningar. Pelletan var ej belåten med denna förklaring. Jag beklagar — sade han — djupt i detta ögonblick uppskofvet med sammankomsterna. Detta är en i Frankrikes historia enstaka händelse; den kan jemforas med Carl X:s handling, som trodde sig böra uppskjuta kammarens sammanträden, innan de ännu börjats. Pet är ett sorgligt priecedens allt... Härefter förklarade presidenten debatten om protokollet vara usslutad och uppläste ajourneringsdekretet, hvarefter församlingen under stark rörelse ätskiljdes. Sammantadet hade endast varat en half timme. Den bitterbet, hvarmed Jules Favre härvid uppträdt, skall hafva gjort ett djupt intryck på kejsaren, hvarför man ock vill inom regeringskretsarne söka att lugna vensterns amning, hvilket dock törsvåras genom bryderierna för den nya ministörens bildning och så länge ministerkrisen varar, är äfven venstern farlig. I ett bref från Paris skrifves i samband härmed.