Göteborgsposten – 19 juli 1869, sida 2

verkligen ha blifvit lycklig ... Nn deremot var han för lifvet bunden vid en qvinna som han ej älskade .. Under bröllopsmiddagen lyckades han emellertid frigöra sig från den dysterhet som fått makt med honom, och när gästerna uppstego från bordet för att sprida sig i salongen, hade han nästan glömt sina mörka aningar ... Han reste sig upp i sin ordning, då en betjent med hemlighetsfull min nalkades honom. — Man frågar efter herr marquisen dernere, sade betjenten hviskande. — Hvem?... — Un ung bonde som ej velat uppge sitt namn. — På cen brölloppsdag måste man låta alla menniskor tala med sig, yttrade Martial. Småloende och glad gick han ner. I vestibulen, som var omgifven af sällsynta träd och växter, stod en ung blek man, hvars ögon brunno af en feberaktig glans. Då Martial kände igen honom, kunde han ej återhålla ett utrop af förvåning. — Jean Lachencur! .. utbrast han .. oförsigtige! .. Den unge mannen närmade sig. — Ni trodde er ha befriat er ifrån mig för alitid, yttrade han i bitter ton. Jug har verkligen med knapp nöd sluppit undan ... men ni kan ännu låta ert folk taga mig ... Martials ansigte blef purpurrödt vid denna förolämpning, men han förblef lugn. — IIvad vill ni mig? frågade han kallt.