Göteborgsposten – 19 juli 1869, sida 2

Jean drog upp ett försegladt konvolut ur fickan. — Lemna er detta, svarade han, från herr Maurice d Escorval. Med feberaktig ifver bröt Martial förseglingen. Han läste brefvet, blef dödligt blek, vacklade och yttrade blott ett enda ord: — Nedrigt! ... — Hvad skall jag säga herr Mauriec? frågade Jean. Hvad ämnar ni göra? Genom att uppbjuda all sin energi lyckades Martial återvinna sin sjelfbeherrskning. Han öfverlado tio sekunder, fattade derefter Jean vid armen och drog honom bort till trappan yttrande: — Kom... jag vill det... ni skall få höra ... Under de tre minuter Martial varit borta hade hans drag förändrats till den grad, att ett allmänt rop af förvåning hördes i salongen då han kom tillbaka med ett öppet bref i ena handen och med den andra förande med sig en ung bonde som ingen kände. — Hvar är min far? ... frågade han i upprörd ton, hvar är marquis de Courtomieu?... Hertigen och marquisen voro hos den unga marquisinnan i en liten salong vid ärdan af stora galleriet. Martial skyndade dit, följd af en mängd gäster som anade något allvarsamt uppträde och ej ville förlora ett ord af hvad som skulle komma att yttras. Han gick rakt fram till herr de Courtomien som stod nära kaminen, räckte honom Maurices bref och yttrade: — Liäs!...