Göteborgsposten – 17 juli 1869, sida 1

Veckokrönika. Något om Söndagsbokstafven. — I skärgården. — En visit på ett örlogsfartyg. — Qui-pro-quo. Branden i Gefle. — Förhopphingen. — Hvem betaJar? — Historien om en väderleksspäman. — Brottningshistorier från Köpenhamn och Göteborg. — Folklekar å Långedrag. — Hr Kollinii nya vattenbutik. — Anekdot. Det var i Lördags, det vill säga vår Söndag, ty vi morgontidningsmenniskor måste, af lätt insedda skål, ha en annan tidsindelning än andra dödliga och vår Söndagsbokstaf är, år från år, oförändradt L — Lördag. Vi hade tillbragt en angenäm eftermiddag i Skärgården, för hvars nakna klippor våra eljest temligen stationära göteborgare och göteborgskor (sättaren måtte väl inte behöfva dela på ordet — nej, han slapp!) börjat fatta ett godt behag, vi hade i en liten enkel, men treflig Skärgårds-ivilladruckit verklig Göteborgspunsch i sällskap med en artig värd och älskvärda damer, och vi hade krönt verket med en afskedsvisit på ångkorvetten -Gefle. Den svenske flottistens hesetvenhet och förekommande artighet mot dem som besöka hans flytande hem ha blifvit ett ordspråk och kommo äfven nu 0ss till del, oss, djerfva äntergastar, ty, mitt herrskap, det blåste en stickande storm och våra läsarinnor skulle bestämdt aldrig vågat att klättra ombord på korvetten. Vi gjorde naturligtvis, i vår egenskap af -beskrifvåre, en rund både på och under däck, med rätta beundrande den nästan rill det underbara gränsande snygghet, som öfverallt uppenbarade sig, en snygghet, som skulle kunna göra en för renlighet svärmande husmoder förtviflad, hon, stackare, som oaktadt en armö af pigor och med vattenledningen in på näsan (tycks vara en pik åt stockholmskorna, det der!) icke vågar ens tänka på någonting ditåt. Vi aflade ett besök i chefens hemtrefliga våning (han var för tillfället i land, eljest skulle vi nog icke varit så påflugna), tvenne ytterst komfortabelt möblerade rum, der midtibland föremål, påminnande om det älskade fosterladet, minnen från de främmande länder, hvars haf Gefle plöjt, öfverallt mötte våra blickar, vägde i vår hand ett dyrbart minne till chefen från senaste resan: en käpp af sköld