Göteborgsposten – 15 juli 1869, sida 1

ÄÅfven här har honstföreningen haft ögonen med sig och inköpt två af de bästa bitarne, N:o 430 och 431. Här förekomma jemväl 2:ne omsorgsfullt utförda aqvareller af dansken Å. Phun, N:o 438 och 439, den första inköpt af Konsttöreningen. På väggen midiemot ha vi ytterst till venster och höger 2:ne engelska aqvareller N:o 453 och 452 af J. Smith, midti ytterligare 3:ne chefs dwuvre at Scholander, der hvarje streck är ett genistreck, N:o 447, 448 (såld) och 449, en aqvarell af vår verldsberömde landsman Egron Lundgren, N:o 437 Flickhufvud och slutligen närmast dörren en serie aqvareller af E. Langlet. Och dermed ha vi med vackuratess och noggrannhet genomgått denna icke litet intressanta samling. Några steg och vi befinna oss åter bland våra danska bröder, rummet N:o 4. Mottagandet är dock icke så synnerligt behagligt och för denna gång skulle vi verkligen vilja bryta vår öfverenskomna venster-princip. ty det första som på det hållet möter osa är N:o 270 En varm sommardag vid ån af Sonne. Vi säga icke mera, ni som ser taflan framför er, förstår oss. Hörom istället en ärad samtida (Aftonbladet) yttra sig om samma talla: Vi vilja ej ens tala om Sonnes otäcka Sommardag med sin spenatgröna bakgrund och sina röda barnkroppar. Bäskt, men sannt, ty i denna tasla trotsa vi någon att finna det sköna. N:o 75, Fyenska sillfiskares homkomst i regnväder at Eckardt, inger 088 en bättre tanke om denne konstnär än hans tafla i rummet N: 2, det är lif och sanning i detta stycke. Skummet som yr upp på landstigningsbryggan till höger faller mildt sval kande öfver minnet af den heta sommardagenoch då vi slutligen stanna framför N:o 140, Kierskous förträffligt målade Parti vid Frij senborg på Jutland, äro viåter försonade med den danska konsten. Var god observera den blommande ljungen der till höger olvanför sandgropen. Förtjusande, icke sannt? Se här ännu en tafla som försätter oss i vår ursprungliga normala ställning at stilla beundran. Det är N:o 83, J. Hrnors I en lada morgonen efter ett gille. Exner är som bekant Danmarks mest omtyckte folklifsmålare och hans båda mästerstycken Dans i en bondstugaoch -Vid slutet af ett dansgille, hvilka förvaras i Christiansborgs målningsgalleri i Nöpenhamn, äro genom otaliga, mer och mindre lyckade litograsiska afbildningar vidt bekanta äfven i Sverige. I ifrågavarande tafla har konstnären förlagt situationen ännu ett stycke längre fram på morgonen än i den sistnämnda af de båda ofvan omtalade taflorna. Gästerna ha lemnat danslokalen för att hemma hos sig snarka i kapp med hvarandra, alla utom t hvilka föredraga att sofva (glädje)ruset al sig på sjelfva valplatsen för de svunna fröjderna. Under en sömnigt brinnande lykta, hvars låga man nästan tycker sig se flämta i pipan hvila de i ro, under det att en snygg ÅAmagerkonc, hvilken nog icke varit med om sröjden (kanske är hon redan wr dansen!) sopar goltvet, hvilket vi skulle våga anmärka ser nog städadt ut efter en sådan tillställning. Men det är sannt, Åmagersolket är kändt för sin snygghet; efter ett svenskt dansgille ser det nog annorlunda ut! Genom den öppna dörren faller morgonluften in och bildar en bjert kontrast mot den artificiella belysningen i b kgrunden. IIönsen trippa nyfiket in för att om möjligt snåla sig till några småsmu!or från gårdagsfesten, ännu några timmar och allt skall ha återtagit sitt hvardagliga utseende. Glasen och dryckeskärlen på bordet vid dörren, de qvarglömda instrumenterna, kort sagdt alla detaljer äro målade med deune konstnärs vanliga mästerskap och nu sedan taflan, efter hvad det berättas, på konstnärens egen anordning (hr Exner lärer nyligen ha besbkt Göteborg) fått en gynnsammare plats än den från början hade, inser man snart att man här står framför en af utställningens förnåämsta prydnader. Kommer så N:o 273 -Thor som drager ut på ätventyr på sin vagn, åtföljd af Asaloke, Tjalse och llåkva, at F. l. Storch, ni vet, han som föreslog fruarnes skål. Blixt och dunder! — skulle vi så gerna vilja utropa vid åsynen af denna tafla, men sannerligen vi kAhHna det, ty Mjölners b ixtar synas oss skäligen matta och hela dundergudens gestalt saknar den ötverjordiska kraft, som måste finnas deri, om han icke skall nedsjunka till en vanlig 25-riksdalersbrottare från Cirkus Halvorsen. Loke ser helt beskedlig ut och de båda andra reskamraterna se ut som vanliga menniskor, de der fundera på om de goda bockarne icke skola stupa under det tunga lasset. N:o 245, Raadsigs Sjungande visförsäljerska har en gladare stämning iin hans Åutmätningsanktion samt en viss osökt bonhommie i situationen, färgen är jemväl klanderfri — men de flabbiga, bredmynta fysionomierna på figurerna skämma bort alltsammans. Vi kasta nu en blick in i det tillstötande kahinattet rammet N:.o 5 hvars förnämsta