Göteborgsposten – 14 juli 1869, sida 1

rande qvinnor, om icke det religiösa elomentet inginge så mycket i deras verksamhet. Jag har sett någon korrespondent till en Stockholmstidning uppgifva att den katolska kyrkan i Paris förlorar allt flera och flera af sina anhängare och att fritänkarnes skara oupphörligen förökas. Sannerligen detta är att det ringaste förundra sig öfver; ty i våra upplysta tider måtte man väl kunna inse, att folket omöjligen kan ha respekt för en mängd tomma, yttre ceremonier, som, huru heliga de än må anses, för månget granskande öga förefalla rent af löjliga. Min enfaldiga tro är, att katoliken, lika väl som lutheranen, ler i mjugg, då han t. ex. ser en prest, så snart denne sätter sig på en omnibus eller i en jernvägskupå, taga till bönboken och mumla några otydliga ramsor mellan tänderna; och nog mätte väl, i Herrans namn, en barmhertighetssyster kunna ge en stackars patient en bägare vin, utan att först göra korstecknet ett par, tre gånger! Finns verklig andakt med i spelet vid alla dessa tilifallen, må jag vara skapt som en nors, hvilken ju lär vara ett superlativ bland fula fiskar! Men tiden lider mot 3, då Napoleons gral tillslutes för allmänheten. Vi måste således skynda oss tillbaka, för att äfven få kasta en blick i den. På återvägen genomgå vi invalidernas logementer och kunna icke nog prisa den snygghet och ordning, som råder ofverallt. Det är så fint så man kan äta sötgröt på goltvet, som de gamla gummorna i Sverige bruka säga. Vid porten gör vår under hela vägen språksamme ciceron militärisk honnör och är färdig att aflägsna sig utan den ringaste ersättning, så framt vi icke sjeltmant sticka ett par francstycken i hans skrynkliga näfre. Han tycker sig ha rättighet att utan påminnelse fordra så pass mycken artighet af hyggliga nordbor. I det der hotellet tror jag nästan hvem som helst skulle vilja bo till döudagar. Det finnes dock åtskilliga förbehåll, förstås, och bland dessa ingå tretioärig tjenstetid, eller också svårare blessyr. För närvarande utgöres befolkningen at ungefär 3,000 man och 190 officerare. Byggnaden har rum för 5,000 personer. Venster om! och så äro vi vid Napo leons graf. Öfver golf at mosaik träda vi tram i domen till kejsargriften. Uti en 19 fot djup marmorkrypta står den rödbruna sarkosagen, omgitven af fanor och åtskilliga allegoriska figurer. Sarkolagen består af et enda granitblock, hvars frakt från Onegasjön till sin nuvarande plats kostat den lilla nätta summan af 140,000 fres. I tonden är ett högt altare, öfver hvilket dagen genom de gula fönsterna kastar ett magiskt sken. Bakom altaret är ingången till grafven och derofvanför läses följande ord ur Napoleons efterlemnade testamen:e: -Jag önskar att mina qvarlefvor må hvila vid stränderna af Seine, midt ibland det franska folket, som jag så mycket har älskat. Och der hvilar han nu också, den märkvärdige artillerilöjtnanten, med sina begge älsklingar Duroc och Bertrand vid hufvudgärden. Låtom oss lyfta ett ögonblick på hatten! lm! Nog är det bra förargligt att man skall otrivilligt tvingas att räkna sig sjelt bland pygmcerna här 1 verden!... Ungefär så hviskar högfärdsanden inom mig. —ell. I