Göteborgsposten – 14 juli 1869, sida 1

22 ——————————7457 Ja, den fattiga slägtingen öfvervann sin rädsla och vågade säga att aldrig ett bättre tillfälle skulle erbjuda sig att utöfva detta tyranniska välde, för hvilket hon förstått tvinga sin far att böja sig. Den olyckliga tanten fick sig en grundlig tillrättavisning härför. Det var i sin bittraste ton som fröken Blanche lät henne förstå, att då hou ej egde något utav lefde på nåd, så var det helt naturiigt att hon tog parti af de eländiga upproriska bönderna. — Hvad mig beträskar, sade den högdragna unga slickan så är jag skyldig det namn jag bär att låta rättvisan ha sin gång... Huru!... jag skulle medla till förmån för dessa oförskämda sammansvurna som vågade hejda vår vagn på vägen från Sairmeusc, som talude om utt låta oss stiga ur, som voro nära att bära hand på oss .. . så svag är jag ej. Medlidande bör ej slösas på sådana skurkar!... Man hade hejdat vagnen på stora landsvägen! ... Detta var det blott som fröken de Courtomien ej kunde glömma ... Hon hade endast Mariannes bemedling att tacka för att hon ej blifvit qvarhållen som fånge. Det stod ej i hennes förmåga att förlåta. Också var det med hatets öfverdrift som hon följande dag vid ankomsten till Moutaignac för sin far hade omtalat hvad hon kallade sina förödmjukelser, den otroliga djerfheten hos Lacheneurs dotter och böndernas förskräckliga våldsamhet. Och då marquis de Courtomieu frågade henne, om hon