Göteborgsposten – 12 juli 1869, sida 2

förlänga en kris sådan som den, 1 hvilken vi nu befinna oss! Också skall den väl icke bli förlängd. Kejsaren har redan genom Rouher vid lagstiftande kårens öppnande låtit densamma förstå, att han afvaktar uttalandet af dess önsknningar, för att derefter rätta sig. Dessa önskningar äro tillräckligt starkt sramhållna i Buffevs interpellation, för att kejsaren skall nödgas att, om densamma vinner majoritet för sig, ingå på att uppfylla de sordringar, som deri framställas. Nen dessa sordringar stå i strid med det styrelsesystem, som hittills följts och hvilket haft sin spets i statsministern Rouher. Han skall således först och främst och öfriga ministrar, som derpå haft någon inverkan, sedan få taga afsked. Kouher har redan antydt detta, då han i Fredags yttrade inom lagstiftande kåren, sedan Jules Favre sagt, att denna måste konstituera sig och ofordröjligen sysselsätta sig med de stora frågorna, om ministören icke upptoge tiden med sin ombildning: Det talas visserl gen om en ministerkris; men de stora frågorna beröra ej blott enskilda personers intressen, utan äfven författningen och hela samhällets framtid. Man måste framtör allt sätta en damm mot revolutionen. Äfven om man icke vet, genom hvilka män som enighet kan uppnås (d. v. s. mivisteren aflösas), bör man dock känna de krafter inom kammaren, på hvilka man kan stödja sig, för att rädda samfundet. Det är ju vingslagen från en systomändring? Således, då kejsaren fått klart för sig, på hvilka män inom kammaren som han kan stödja sig, skall han göra sitt urval af nya ministrar. Men han skall städse vilja bland de män, som vilja motträda revolutionen, ty på dennas nedslående beror samfundets välfärd. lin ministerlista har redan oftentliggjorts, hvilken vi här meddela, ehuru hon sannolikt kommer att i väsentlig mån modifieras: Segris, justitie ; Louvet, finans-; Talhouit, utrikesminister; Persigny minister för det kejserliga huset och de sköna konsterna; Buffet för de allmänna arbetena. Nel, Duruy, Rigauld de Genouilly och Forcade skulle behålla sina portföljer. Statsministerplatsen skulle vid ministerskiltet indragas. Under denna process förhåller sig lagstiftande kårens venster passiv. Den hade i Tisdags afton ett talrikt besökt klubbsammanträde på Boulevard des Capucines, hvarvid man kommit öfverens om, att partiet skall iakttaga den största tillbakadragenhet, tills ytterligare ordres bli utfärdade. Venstern har dock tvenne ultras, hvilka vilja likasom de stora gåsungarne gå för sig sjelfva, neml. socialisterna Raspail och Esquiros. Af dessa har Raspail våldsamt angripit justitieministern Baroche, på grund af de häktningsbesallningar som han utfärdat mot medlemmarne af valkomiteerna till förmån för Rochefort och Raspail i Paris och Lyon, sägande: Hvilken egenskap finnes det mellan dessa båda komiteer? IIar man velat anklaga mig? Om detta är fallet, så beder jag justitieministern att låta arrestera mig; jag är van vid rättvisans orättvisor! (Buller). Eller viljen j kanske förneka restaurationsregeringens orättvisor, hvilken dömt mig till döden, då jag var 29 år gammal, och sedan förföljde mig under en tid af 15 år? Viljen j förneka de orättvisor, som den löjlige Louis Philippe begått? (utrop från flera bänkar). Jag frågar, om nya handlingar af samma slag nu skola inledas? Jag vill svara: -Anklaga mig inför kammaren, ty det är staden Lyons representant, som angripes! Och hvad kan ni säga mot de hederliga borgare, som ni håller fingslade i Fort Mazas, denna nya Bastille? Justitieministern svarade, att man ej företagit några häktningar mot medlemmar af valkomiteerna, utan blott emot enskilda personer, och att Raspail borde erinra sig, att ätven den republikanska rättvisan (1848) ställt honom till räkenskap för saker, som han här ej ville omtala. Raspail blef nu alldeles ursinnig och skrek: ÅIlär skola komma sörfrågningar, hvilka skola inge eder skräck! Allmänheten är mycket upprörd ölver allt detta och är nästan färdig att förgäta den fransk-atlantiska kabeln och Great BEastern, hvilket inrapporterat, att det trodde sg skola såsom i morgon uppnå S:t Pierre, den lilia franska ön vid Newtoundland. De qvicka parisarne kalla den vacklande Rouher tör Våme damne de V Empereur (kejsareus fördömda själ). Vi bedja läsaren ursäkta, att vi med elt språng kasta oss från Frankrike till Ryssland, hvarifrån skrifves följande, som står i ett nära ssmband med Frankrike: Den köld, som uppkommit mellan Ryssland och Preussen sedan 1866 års krig, tilltager alltjemt, och man visar nu nästan vinlighet mot Frankrike. Alla tidningar tala med den största beundran och sympati om kejsar Napoleon och den franska nationen, och en af de rikaste köpmännen här i staden (Letersburg), hr Mazurin, har skickat kejsarinnan Eugenie ett faktiskt bevis på sin akining i formen at fem förträstliga arabiska hästar. Man 222 ala AmAllau