Göteborgsposten – 12 juli 1869, sida 2

bakom ljuset, hvilket var svårt; han trodde sig omellertid häri ha lyckats. Men den olycklige Chanlouineau kunde ej fatta sådana motsatser hos en karakter, och han förtärdes af oro. Med glädje skulle han ha samtyckt att undergå tortyr innan han dödades blott för att kunna följa alla Mariannes åtgöranden. Hvad gjorde hon? ... Huru få veta det? ... Tio gånger på aftonen ropade han på sina viktare, under alla möjliga förevänningsr och gjorde våld på sig för att samtala med dem. Haus förnuft sade honom visserligen att dessa menniskor ej voro bättro underrättade än han sjelf, att man ej anförtrodde dem sina beslut... men i alla fall! ... Man slog tapto... derefter hördes signalen till ljusens släckande ... Sedermera afbröts ej tystnaden af något... Med örat intill dörren till sitt fängelse uppbjöd Chanlouineau hela sin förmåga för att lyssna. Det förekom honom att, om baron dEScorval på ett eller annat sätt återvunne sin frihet, skulle han underrittas derom genom något tecken ... Dem han räddade voro skyldiga honom, tyckte han, detta bevis på erkänsla ... Straxt efter klockan två på natten uppstod en litlig rörelse i korridorerna, man sprang, man ropade, man slamrade med nyckelknippor, dörrar öppnades och tillslötos.. (Forts.)