Göteborgsposten – 10 juli 1869, sida 1

— eller miss G) Betsy? Ack, hvem kan väl skrifva om dylika ledsamma saker (förlåt o i qvarlett. förbarmande o miss!) när naturen strålar i en så förlörisk skönhet att man känner sig srestad att göra som Elias Sehlstedt, när han sjunger: Vid en liten bäck, som bullrar Ligger jag förnöjd och glad Och min blla corpus kullrar I ett riktigt rosenbad. Fjärilar och sländor leka, Glänsande i morgonsoln. Muntert mig på näsan peka Sippan och violn. Liten tallirast står och bockar Med sin flöjt på lummig gren Vinden fattar mina lockar Och friserar om tupån, Västen öppen, barmen naken, Utan hatt och paletå — Det gör ingenting till saken, Det ser ingen på. Fritt må vindarne mig lufva, Fritt må jag bli brun om hyn! Hufvudet på gräsets tufva, Benena rätt opp i skyn! Jag naturn vill njuta bara Ända i dess djupa grund Låt mig glad och tokig vara Blott en liten stund. En herrligare sommar, än den som nu blommar rundtomkring oss, kan man knappast tänka sig och få äro väl de, som upplefvat en vackrare. Den som nu icke vet att roa sig tappert på landet eller vid badorterna, han eller hon må skylla sig sjelf, likaså de som icke förstå att samla i ladorna. Ett välsignadt år, säger landtbrukaren och när han säger så, då kunna vi alla instämma i korus: Utt vålsignadt år. Ett insall om också icke alldeles pinfärskt, så åtminstone, efter hvad vi tro, föga bekant: Vid konstnärsfesten på Lorensberg för några veckor sedan talade, som man torde påminna sig, den skvärde konstnärsveteranen prof. Storch sör nordens qvinnor och särskildt för Göteborgs fruar hvilka, slutade talaren, stillåtit sina män att emottaga oss. — Bindes der vel nogen Frue i Verlden, der ikke godt lider et Besög af Storken, hviskade en glad dansk i detsamma till sin granne. Danska folksagan om storken och de nyfödda barnen, torde vara allmänt bekant.