Göteborgsposten – 9 juli 1869, sida 2

vägen och jag visade honom ne dför stigen som leder till Antoines hydda. Till bekräftelse på sina ord visade han stolt det silfvermynt som herrn gifvit honom. — Skönt! hade Chupin ropat utom sig af glädje; vi ha vår man! Framåt, kamrater! ... Nu var den lilla afdelningen ej mer än hundra fot från det hus der den fridlyste funnit en tillslj kt ... Antoine och hans hustru kastade ångssttulla blickar På hvarandra. De ansågo sin gist ohjelpligt förlorad. — Emellertid mäste vi rädda honom, sade den vackra Unga bustrun, det måste ske... — Ja, det måste ske!... uppropade mannen med dyster min. Man skall få döda mig förrän man lägger handen på min gäst i mitt hus!.. . — Om han gömde sig på vinden bakom halmkärfvarne .. — Man skulle finna honom ... Dessa soldater äro värre än tigrar, och den gamle skrirken som vägleder dem bör ha en jagthunds väderkorn. Han tystnade, men tillade ögoriblicket derefter hastigt: — Kom, min herre! ... låto m oss genom fönstret hoppa ut till baksidan af huset ochi sedan uppnå bergen ... Meon skall få se oss, men det gör ingenting! ... Dessa ryttare till fots böra ej vara for! färdiga då det är fråga om att gå... .Om ni ej kan springa .skall jag bära er... Man skall utan tvifvel skicka några bösskott efter oss, men de skola ej träffa,