Göteborgsposten – 9 juli 1869, sida 1

Bedröfvad öfver denna upptäckt stod han ett ögonblick obeslutsam ... IIvarföre skulle han tveka? De olyckliga som äro vigda åt döden välja de? ... Föra dem ej alla vägar till den afgrund i hvilken de skola uppslukas!... Han erinrade sig de kungliga karabiniererna med hvilka värdshusvärdinnan hotat, och långsamt, med oerhörd svårighet steg han utför den branta stig som uterförde honom till Frankrike. Han hade kommit in på Saint-Pavins område då han framför en enslig hydda varseblef en ung vacker qvinna, som spann sittande i solskenet. Mödosamt slipade han sig fram till henne och bad med slocknande röst om gästfrihet. Vid äsynen af denne arme varelse, hvars kläder voro nedsölade af smuts och blod, hade den vackra bondqvinnan rest sig upp, synbarligen mera förvånad än förskräckt. Hon granskade honom och fann att hans ålder, hans växt och hans drag motsvarade det signalement som var offentliggjordt utefter hela gränslinien .. — Ni är, sade hon, den man som konspirerat, som öiverallt och för hvilken man lofvar tvåtusen efterspanas pistoler! .. Lacheneur darrade. — Nåväl! ja, svarade han efter ett ögonblicks tystnad, jag är Lachencur ... Utlemna mig om ni vill... men af förbarmande gif mig en bit bröd och låt mig få hvila en stund...