huru gerna han än vill, ändå ej sår resa bort, är hr Hierta. Det är icke hans afvaktande ställning inom det nyliberala partiet, som qvarhåller honom här. ty han är förvissad om att blifva uppförd såsom riksdagskandidat på detta partis redan uppgjorda vallista, å hvilken bland förliden riksdags representanter för hulfvudstaden endast frih. Liljencrantz, hrr Adlersparre och Grafström befunnits värdiga att jemte hr Hierta förekomma; utan anledningen till den sistnämndes nödtvungna vistelse här nu, är dels en oförsigtighet hvartill han gjort sig skyldig, dels en otacksamhet, för hvilken han råkat ut. Den bekante majoren Stjernsvärd, som åtnjutit mycken välvilja och stort förtroende af hr Hierta — så stort till och med, att då hr Ilierta styrde Sverige medelst Aftonbladet och sjelf uppgjorde ministerlistor, så ansåg han Sijernsvärd särdeles lämplig, inästan ensamt lamplig till krigsminister — denne Sijernsvärd, säger jag, förmådde sin gamle vän att förlägga en öfversättning af general Trochus LArmåe Frangaise 1867, hvilken också utkom, försedd med Åtjernsvärds namn å titelbladet såsom öfversättare; men i hela den svenska upplagan, med undantag af i det eller de exemplar som tillställdes Stjernsvärd, hade en af honom i manuskriptet anbringad not, på hvilken han lade stor vigt, blifvit till största delen utesluten. Huru hr Stjernsvärd fått kunskap om denna sällsporda mystifikation, är obekant, men den krigiske majoren, som endast får lemna sina rum för att sköta sin helsa (annars råkar han i ledsamma konflikter med den exekutiva makten), blef vid mystifikationens uppdagande så rasande ond, att han uttog stämning å hr Hierta med ansvarsyrkande för begången — förfalskning. Då målet vid rädhusrätten förekom, styrkte majorens ombud det gjorda påståendet — två exemplar företeddes verkligen, olika i det angifna fallet; men hr Iliertas ombud invände, att frågan ej rörde honom, utan boktryckaren. Om nu denne skyllar på korrekturläsaren och denne åter på sättaren, så får hr Stjernsvärd icke en, utan fyra personer på de anklagades bänk. Om hr Stjernsvärd endast yrkat att hela upplagan skulle änyo utgilvas i enlighet med originalötversättningen och de exemplar som han bekommit, så hade deraf framgått att yrkandet gjorts till den läsande allmänhetens gagn; men nu yrkar br Stjernsvärd, som nyss år nämndt, ansvar för förfalskning och 1,000 rdr i ersättning, hvilka ban vill lyfta på hr Hiertas kontor nakurligivis. Ett i sanning vackert prof på pol tisk, litterär och militärisk vänskap. Men skämt åsido. Saken har en kuriös och en betänklig sida. Eger förläggare af ett arbete, å hvars titelblad törtattarens eller 51ver åttarens namn anbringas, att egenmäktigt i ett sådant arbete göra uteslutningar? Sannolikt icke, Han kan bränna upp det, han kan läta bli att trycka eller utdela det, men icke all i stympad form utgifva det. Ilvad särskildt en otversättning beträffar, så är det ju icke ovanligt, att den som verkställer en Sådan i anbringade noter gör anmärkningar vid lörf:s åsigter, möjligen råt:ar misstag, som han i originalet gjort. Men eger då töriäggaren rättighet, att utan den å titelbladet uppgifne Ölversättarens samtycke stryka ut eller stympa sådana noter: Eger förläggare rätt att i originalarbete, som han förvärtvat sig, egenmäktigt göra uteslutningar? kger förläggaren al ett ölversatt arbete att i samråd med örversättaren gora uteslutningar i texten, hvilka möjligen förvränga törtattarens åsigter? Och eger denne ej rättighet för sådant tilltag begära ipprättelse? Men huru och hvar och med hvi.ren påföljd? Den nu gällande tryckfribetsförordningen saknar alla bestämmelser i nu anydda fall. Den at publicistmötet tillsatta konitän för utarbetande af förslag till ny tryckrihetslagstifming bar genom hrr IIiertas och ptjernsvärds åtgärder fått sig ytterligare ett anska svårlöst problem förelagdt. Det är ledsamt att hr Stjernsvärd rusat stad med en så svår rubrik på åtalet, ty tvitofrågan är af stort litterärt intresse. Men tt anlita ett så svårt ord som forfalskningr, ar oklokt och har äfven haft den pålöljd, a.t å tidningarne t. ex. referera Skästramälet ai inga banor och med stark färgläggning, så alka samma tidningar förbi det Stjernsvärdliertaska målet, tvifvelsutan derfore att den irre sjelf färglagt det alldeles för groft rean i stämningen. Möjligen återkallas den ock, om hr Stjernsvärd, utan domstolens beut. erhåller den ersättning ata aaa . 2—