Göteborgsposten – 7 juli 1869, sida 1

Öfverallt omkring sig tyckte han sig höra trumslag och den offentlige utroparens röst utlofva den afskyvärda belöningen. Hvart skulle han nu begifva sig då han var liksom ett lefvande lockbete för förräderiet och girigheten? ... Till hvilken mensklig varelse skulle han kunna förtro sig?... Under hvilket tak skulle han kunna begära skydd ?... Äfven död skulle han ju vara värd en hel förmögenhet. Då han af hunger och utmattning skulle ha fallit död under någon buske, vore hans kropp dock alltid värd tjugotusen francs. Och den som funne hans döda kropp skulle nog akta sig för att gifva honom någon begrafning. Han skulle lägga honom på en kärra och föra honom till Montaignac. Der skulle han gå rakt till myndigheterna och säga: — Se bär är Lachencurs lik .... räkna upp belöningen! ... Huru länge och på hvilka vägar den olycklige gick kunde han ej säga sjelf. Men då han passerat höjderna vid Charves, varseblef han två män som vid hans annalkande hade rest sig upp och tagit till flykten; han ropade till dem: — Hitåt! ... viljen ni förtjena tusen pistoler hvardera? ... Jag är Lacheneur. De vände tillbaka då de kände igen honom, och han sjelf igenkände två af de sammansvurna, förpaktare som han haft stort besvär för att värfva.