Riksdags-Kaleidoskop. XXXVI. (Forts. sr. N:o 151.) Diskussionen rörande förvaltningen at statens jernvägstrasik skulle intagit ett ganska underordnadt rum i 1869 års riksdagshistoria, om icke under sortgången af denna diskussion en högst märklig episod inträffat, hvilken tll följd af sin karakter och andra omständigheter väckte stor uppmärksamhet. För att rätt kunna fatta anledningen till denna episod och dess betydelse nödgas jag gå tillbaka i historien, men icke så längt tillbaka, som hr Per Nilsson i Espö har för sed. Man torde erinra sig, att hr Emil hey inom Andra kammaren uppträdt med ätskilliga förslag till förändringar i trasikstyrelsens för statens jernvägar organisation, dervid ock sjelfva trafikväsendet behandlades. Dessa förslag, som på hr Keys originella sätt blefvo motiverade, betraktades dock med misstro at de betänksamma, enär hr Keys åsigter påtagligen hvilade på ett slipprigt och följaktligen otillförlitligt underlag. Att hr Key icke i dessa ämnen kunde vara hemmastadd, insägs af alla. Frågan blef då huru och af hvem han förvärfvat det vetande, som han här bjöd på? Då erinrade man sig att i Paris inforts ett litterärt negerväsende, att personer med arbetsförmåga och talang aflemnade sina liuerära produkter mot lågt arvode till celebra förlattare, som å dem anbringade sina namn på titelbladet och derföre betingade sig af törläggaren högt arvode, och derjemte skördade allmänhetens loford i rikt mått. Man betvitlade icke att hr Key engagerat en — vi kunna ju kalla honom jernvägsneger, och att denne tjenstvilligt, men mot honorarium, försedde hr Key med materialier, hvilka naturligtvis åstadkommos precist sådana som hr Key önskade, men hvilka, när de af honom i eget namn godtgjordes, befunnos vid närmare