Göteborgsposten – 7 juli 1869, sida 1

Dessa män hade en half kaka bröd och en flaska bränvin i en väska. — Tag! ... sade de till den stackars uthungrade. De hade satt sig bredvid honom i gräset, och under det han åt berättade de för honom sina olyckor. Deras signalement hade blifvit kungjordt, man efterspanade dem, deras hus var fullt af soldater. Men de hoppades uppnä Sardinska staterna, med tillhjelp af en vägvisare som väntade dem på ett öfverenskommet ställe ... Lacheneur räckte handen ät dem. — Då är jag räddad, sade han. Svag och sårad som jag är, skulle jag omkomma om jag lemnades ensam. Men de båda förpaktarne fattade ej den hand som räcktes dem. — Vi måste öfvergifva er, sade den yngste med dyster min, ty det är ni åstadkommit vår olycka och vår ruin ... Ni har bedragit oss, herr Lacheneur!... Han vågade ej göra några invändningar, så rättmätig fann han förebråelsen. ? — Bah!... må han gerna komma med, sade den äldre bonden med en egendomlig blick. De begåfvo sig i väg och samma afton efter nio timmars marsch öfver bergen passerade de gränsen... Men denna långa vandring tillryggalades ej utan bittra förebråelser och de grymmaste beskyllningar. Af sina följeslagare ansatt med frågor, hade Lacheneur slutligen erkännt falskheten af de löften med hvilka han uppeggat de sammansvurna. Han erkände sig ha sagt att Marie-Louise, konungen af Rom och alla kejsardömeta