Göteborgsposten – 6 juli 1869, sida 2

de forna krogföreståndarne likafullt under de förflutna 4 åren, efter afdrag af alla omkostnader haft ett betydligt öfverskott — man uppgifver c:a 30,000 rår årligen — hvilket användes till välgörande ändamål. Berinnar man nu, att förr den dubbla, ja, kanske fyrdubbla summan istället lockades ur den allrafattigaste bosolkningens fickor, får man en aning om nodvåndigheten af denna mästerkupp. Vid sidan af denna nog allvarliga tafla skadar det säkert icke att uppställa ett litet komiskt utkast. Ställningar och förhållanden i Göteborg om Söndagarne äro icke fria fråm att vara ganska 10ande för den, som är mätt nog för att kunna ha roligt åt dem. Att alla restaurationer och förfriskningsställen under det allmänna gudstjensten pågår både soroch eftermiddag äro stängda, är mindre behagligt för den, som, obekant med förhållandena, uppskjutit sin frukost till sedvanlig, europeisk tid och derföre blir nödsakad att gömma sin aptit till middagen, men enbart kosidligt är det att betrakta minea hos en fråmlins, då han efter att på Söndagen ha spisat middag på kafdet begär en likör vill sut kaffe och på summa gang serveras med en smörgås. Hrad skall jag med detder? frågar han. Betala(?) smörgåsen för alt få likören — blir svaret, — Jag äter aldrig smörgås till likör. — Det är heller icke nödvändigt. Den har redan varit framsatt för tio köpare, u:an att någon rört vid henne. — Hvad är då meningen med att sätta fram henne för elfte gången? — Mellan högmessan och aftonsången är det icke tillåtet att utskänka spirituosa utan till mat. VI äro derföre tvungna till att servera smörgås till likören, men då förordningen icke tvingar någon till att äta opp smörgåsen, står det er fritt att låta den stå. En sådan jorklaring borde egentligen gilvas på engelska. Först då jag hörde den, förstod jag hvarförs man på konstutställningen här har två afdelningar för icke-skandinaviska konstnärers taflor: den engelska och den utländska. Det må emellertid förlåtas det engelska iuflytandet att jag fick smörgås till min likör! Detta nnslytando har, som sagdt, verkat 84 mycket godt här, att man gerna kan öfverse med en slik oskyldig lagiilllampuing. Vi återvända till det som afser det allmänna bästa — öfvorgängen dertill från det engelska är ganska naturlig, ty när man genomläåser listorna på de välgörare, hvilka Göteborg kau tacka för sina mångfaldiga undeistodsoch undervisningsstuftelser, saller ögat alltid på engelska (skotska?) familjenamn bland dem, som gifvit först och mest — då och då ser man till och med ett sådant ensamt svara för de största donationer.) En miss yat landsortsjournalist har nyligen betecknat Goteborg som en-gros-handelus och kassakistornas stad och häri kan han så tillvida ha rätt, som det verkligen här finnes ett betydligt antal kussakistor af otedvanliga dimensioner, som fyllts geuom handel i stort; men beteckningen blir det oaktadt vilseledande, såvida icke det ullsogas, att dessa kassak:stor alltid stå öppna, nar det gäller välgörenhet eller uppoffringar för en god sak. Göteborg är tillika donationernas stad. Då man här kände bebofvet af en polyteknisk läroanstalt, skänkte Chalmers 110,000 rår till grundlåggandet af den efter honom uppkallade slöjdskolan, som snart utvecklade sig tiil en storartad, blomstrande läroanstalt. Da Navigationsskolan icke längre kuade rymmas i sin gamla lokal, uppförde James (Roberison) Dickson på egen bekostnad ett palats at den; då de: saknades ett institut för döfstumma stiftade Carnegie ett på egen hand och då ett barnsjukhus bebofdes, grundlade han ett sådant med en galra af 50,000 rdr, en anonym välgörare tilltogade 68,000 (60,000?) rdr och nu elter 12 ars sfsorlopp har fouden vuxit ull 130,000 rdr. Sålunda stöter man nåstun bvart man vänder sig på storartade stiltelser af enskilda personer. M-n det är icke blott af enskilda slikt uträttas; behöfves det ett sammanskott, springa alla kassakistorua upp i den skönaste enuragt. Man ville stifta en pensionsanstalt för åldriga och sjukliga tjenstehjon — på en enda högtidsmiddag (vid Nya Börsbyggnadens invigning) tecknades bidrag till ett belopp ar c:a 50,000 rdr och sedan gaf en privat person) en nästan lika stor summa för samma ändamål. Då en teater behofdes tecknades i en handvändning(?) den summa som behöfdes till en dyrbar byggnad, oaktadt aktie-egarne mycket väl visste att a de tecknade summorna aldrig räntan(!!) sku.le utfalla o. 8. v. Ingenting skulle vara lättare än at fylla ett helt bref med dylika bevis, men man skulle måhända med kuapp nöd tro mig, om jag uppeafro en kalkyl på de summor, hvilka några få rika män uodqer några få år användt till välgörande ändamål. Namn sädane som Dickson och Carnegie kunna endast såttas i förbindelse med sabelakliga saffror. ÄÅlven med afseende på skoloch sattigvasendet framstår Göteborg som ett mönster. Staden eger en mängd skulor och läroanstalter, stiftade dels at enskilda personer, dels af sallskaper — deribland t. ex. ett qvinligt Seminarium, en hushållsskola för unga flickor o. 8 v. — men huru iftigt kommunen dessutom tagit vård om uodervisningssaken, derom vittnar det faktum, att år 1863 utgjorde tillskottet för 2,150 barns undervisning i solkskolorna 51,000 rdr, fem år scnare bade barnens antal stigit till 4,400 och tillskottet till 91,000 rdr. Redan för 6 år sedan har man i Göteborg realiserat den vackra plan, som, hvad Köpenhamn angår, äonu qvarstär bland de fromma oaskningarno: ett centraliseradt, frivilligt fattigväsende. Här verkar dessutom en Tillsyaingssorening som indelat staden i små territorier, af hvilka hvart och ett står upder u psigt af en medlem, som i de fattiges hem utöfvar en tillsyn och skkoker en hjelp, som den officiela sattigvärden aldrig tormär lemna. De betydliga summor, som derigenom strömma till de fattige, komma liksom af sig sjelfva utan några tidningsnödrop (?), bazartiggerier (?) eller liknande forcerade medel — några at styrelsemedlemmarne göra blott en liten tur ) Det torde böra anmärkas, att då förf. nedskref detta och följande, innehållet af Sven Renstroms testamen:e antagligen var för honom obekant. Red:s anm.