Göteborgsposten – 5 juli 1869, sida 1

sörre, så att blott en kassör skulle finnas, och denne i så fall tillika fungera såsom en bräkdel af en byråchef. Huru fullkomligt obekant äfven med detta fack talaren verkligen var och huru nyttigt det skulle varit om han gjort sig besvär med att å det ställe som voderborde inhemta hvaruti uppbördskassörens arbete rätteligen består, framgår deraf, att de å samtlige jernvägsstationerna (till antalet nära 100) inflytande medlen hvarannan dag till uppbördskassören insändas. Penningeremisserna bestå af alla slags gångbart sedel-, silfveroch kopparmynt, som etter ankomsten till hufvudstaden under loppet af den följande dagen måste först räknas och sedan sorteras samt vidare i banken insättas, under det att tillika qvittenser med omgående post skola afsändas tillastationsinspektorerna. Ällt detta är ett så tidsödande och besvärligt arbete, att jag är ganska viss om, att tillochmed frih. Liljencrantz, vorden uppbördskassör, efter en veckas förlopp skulle alldeles uttröttad begära sitt entledigande, men också derefter vitsorda, att tjensten gifver sin man fullt upp att göra. Otvifvelaktigt är, att frih. Liljencrantz, som annars icke går med limstången, nu gjort sig dertill skyldig, så tillvida af förhastande, att han drifvits af en öfverflödig åtrå att göra sig påmind hos hufvudstadens blitvande valmän, hvilka i det fall stå på samma punkt som han, nemligen att icke vara fackmän och derföre troligen skola hålla friherren rakning för hans nit i den ofvan omhandlade frågan. I förbigående bör här, såsom ett bevis på den vaksamhet hvarmed frih. Liljencrantz följde kassörsfrågan, omnämnas, att under det uppbördskassörsbefattningen, enligt hans yrkande, af andra kammaren indrogs, så bibehöllos utan votering de i staten uppförda missräkningspenningarne för uppbördskassören. Statsrådet Adlercreutz erinrade att redan 1864 hade tjensteindragningar och lönenedsättning börjat vidtagas, der sådant varit ändamålsenligt, men att utgiftsstaten i sin helhet icke såsom åtskilliga talare yrkat kunde nedsättas, då trafiken var i ständig tillväxt, och hr statsrådet betonade i den allmänna säkerhetens intresse nödvändigheten af stor varsamhet i afseende på indragningar. Han ansåg sig pligtig förorda distriktchefers anställande, enär den nytta de åstadkomma rikligen ersatte den aflöning som tillkom dem. Oväntadt hade det varit, att anställandet af en öfverdirektör för maskinatdelningen blifvit påyrkad, då hvarken styrelsen eller regeringen ansett honom behöflig. Om kammaren ansåg att några lönenedsättningar borde ske, så hoppades hr statsrådet att återremiss måtte beviljas (påtagligen 1 afsigt att få frågen utredd); men på eu så berättigad framstållning fästade kammaren naturligtvis icke afseende, öfvertygad att den utan all fackkunskap ändå både kunde och borde besluta. Af en så försigtig man som hr Hierta hade det varit för mycket begärdt, att han, ehuru ledamot af statsutskottet, skulle försvara hvad han i utskottet varit med om att iillstyrka, så snart en stark opinionsström inom kammaren gick emot utskottet och den ten derade till den största sparsambet, för hvars uppnående hr Hierta numera är beredd att uppoffra allt, eller nästan allt. Men för att tillika bryta en ny väg, så upplyste han att det måste ligga något ännu icke undersökt förhållande till grund tör den omständigheten att jernvägarne hos oss blott gåfve 3 procent, då de i utlandet lemnade 6 å 9 procent. I detta yttrande, så oskyldigt det synes, ligger dock en god portion försätlighet. Hr Hierta kan omöjligt vara okunnig derom, att trafiken på de jernvägar i utlandet som utvisa en så hög procentsiffra alldeles icke kan jemföras med trafiken på våra jernvägar — lika litet som trafiken på Norrström kan jemföras med den på Themsen. Men hr Hiertas osvanciterade yttrande, just derföre att det fällts af honom, skall ganska säkert slå fast hos en och annan, och omöjligt är alls icke, att man vid något tillfälle, måhända redan vid nästa riksdag, skall få höra med bestämdhet påstås, att emedan jernvägarne i utlandet inbringa 6 å 9 — nee ennen TTT