boll för en af dessa bedrägliga drömmar, så grymma vid uppvaknandet, som invagga fångarne i löften om frihet. Tydligen var detta tåg ämnadt åt honom. Det var naturligtvis meningen, att han skullo fästa det vid en af ändarne som suto qvar efter de affilade gallren ... Men huru kunde denne man befinna sig ensam der? .. IIvilken myndighet hade han då i citadellet, då han i trots af skildtvakternas lösen och ronder kunde intränga i detta rum?... Han var ej militär, åtminstone bar han ej uniform... Olyckligtvis var sprickan så belägen, att baronen ej kunde se ansigtet på denne vän — han antog honom vara en sådan — hvars djerfhet gränsade till galenskap. Denne man fortsatte emellertid sin kringsvängande rörelse och tåget föll i en cirkel på golfvet omkring honom ... Han var ytterst noggrann om att det skulle falla jemnt. Ur stånd att kufva den nyfikenhet som beherrskade honom, var herr dEscorval nära att tillropa honom en fråga, då dörren till det rum, i hvilket den person som han redan kallade sin räddare befaun sig, öppnades med stort buller... In man inträdde, hvars ensigte han lika litet kunde se som den andres, men som ej heller var militär. Denne person utbrast i en ton af den yttersta bestörtning: — Olycklige! hvad gör ni?... Baronen blef liksom träffad af åskan och var nära att falla baklänges. — Allt är upptäckt! ... tänkte han,