Göteborgsposten – 2 juli 1869, sida 1

store Gud! — men deras energi och styrka... Oh! älskade varelser, förlåten mig! .. Ilan erfor en omätlig glädje, han tryckte mot sina läppar detta bref, som förkunnade honom lifvet, friheten och beslutsamt sade han för sig sjelf: — Jill verket! ... till verket! ... Han hade valt den finaste af de båda filarne, och skulle just börja affila de tjocka gallren, då det förekom honom som om någon öppnade dörren till det angränsande rummet... Den öppnades verkligen ... Man tillslöt den åter, men ej med nyckeln ... Derefter hördes någon gå med en viss försigtighet... Hvad hade detta att betyda? Var det någon ny anklagad som man inspärrade eller ställde man en spion der? haronen lyssnade och hörde ett obestämdt buller, till hvilket han omöjligen kunde förklara orsaken. Han närmade sig orolig och med ljudlösa steg den gamla dörren mellan båda rummen, knäböjde och lade sitt ga intill en af sprickorna i murverket... Hvad han fick se i andra rummet var nära att locka ifrån honom ett rop af öfverraskning. I I ett af hörnen stod en man upprit, belyst af en stor vaguslykta som stod vid hans fötter. 4 Han vände sig med mycket hastiga rörelser rundtomkring, och dervid nedföll ett långt tåg som var rulladt omkring hans kropp, liksom garnet på en bobin ... i Herr dEscorval gnuggade sig i ögonen för att öfvertyga sig om att han var fullt vaken, att han ej var lek