Göteborgsposten – 1 juli 1869, sida 2

Två soldater kommo in. Den ene af dem höll en fackla i handen, den andro bar en af dessa stora korgar med olika afdelningar, i hvilka de vakthafvande officerarnes måltider bruka bäras. Dessa mån voro synbarligen mycket upprörda, ehuru ac, lydande en känsla af instinktlik grannlagenhet, låtsade ett slags glädtighet. Ä — lär är er middag, min herre, sade en af dem; den bör vara mycket god, ty den kommer från kommendantens kök. — Framför allt, tillade den andre soldaten rekommenderas vinet, som utan tvifvel är mycket gammalt, ty buteljen är betäckt med spindelväf. Herr dEscorval smålog sorgset. Det finnes en viss slags uppmärksamhet hos fångvaktare som har en sorglig betydelse. Men då han satt sig framför det lilla bord, som man dukat åt honom, fann han att han verkligen var hungrig, Han åt med god aptit och samtalade nästan glädtigt med soldaterna. — Ännu kan det finnas hopp, min herre, sade dessa dugtiga karlar ... Hvem vet!... Man har sett underligare saker än så. Då baronen slutat, bad han, att man skulle låta honom få ljus, papper, bläck och pennor... Man uppfyllde hans önskan. Han befann sig ånyo ensam, men samtalet med soldaterna hade varit honom till nytta... Hans nedslagenhet