Göteborgsposten – 1 juli 1869, sida 1

Herr de Sairmeuse höjde på axlarne. -Och huru skall ni kunna förskaffa er en hundra fots lina vid denna tid i Montaignac? ... sade han. Ämnar ni sprioga från butik till butik? Då vore det lika godt att högt ropa ut er plan. — Hvad jag ej kan göra, min herre, skola vännerna till familjen deEscorval göra Hertigen stod i begrep p att göra nya invänningar, marquisen förekom honom. — Af nåd, min herre, yttrade han lifligt, glöm ej hvilken fara som hotar oss och huru föga tid vi ha... Jag har begått felet, låt mig godtgöra det... I det han vände sig mot Marianne tillade han: Ni kan anse baronen som räddad, men det är nödvändigt att jag får meddela mig med en af era vänner. Återvänd skyndsamt till hötel de France och skicka kyrkoherden i Sairmeuse att möta mig på paradplatsen, der jag skall invänta bonom .. Arresterad straxt i början under den paniska förskräckelse som grep de sammansvurna utanför Montrignac, hade baron dEScorval ej under en enda sekund hyst några illusioner .. — Jag är en förlorad man! tänkte han. Han såg den annalkande döden till mötes med ett skuldfritt samvetes lugn och tänkte endast på de faror som hotade hans son. Hans hållning inför domstolen var resultatet af dessa tankar,