Göteborgsposten – 1 juli 1869, sida 1

10011H11IHCT 1015 Sextonde århundradet var favoriternas wra. Genom att skickligt begagna sig af de ; tillfällen som denna omständighet erbjöd, hade Guiserna lyckats att omkring år 1559 absorbera hela makten i Frankrike. Och sällan har en familj varit mera afskydd eller med större skäl. Af främmande ursprung och nyligen inkomna i Frankrike — ultramontanska, rofgiriga, öfversittare och skonlösa — beherrskade de den gamla adeln, förföljde dem som voro tillgifna nya opinioner och visade så ringa aktning för folkliga rättigheter, att de blefvo besjungna från ena ändan af Frankrike till den andra på ett sätt som var för dem föga smickrande. Men de brydde sig töga i i UU i derom. Ilatade af konservativa och revolutionister, hade de en styrka bakom sig, hvilken öfverträffade en hvar af de öfriga partiernas. Alla dessa energiska och hänsynslösa karakterer, hvilka vanligen utgöra de konventionella partiernas enfants perdus förenade sig omkring dem; ty all samvetslös äregirighets j hela trosbekännelse sammanfattades i det enda ordet Guise. Prinsarne af blodet och den gamla adeln förenade sig för att störta dem, och identifierade sig, då de häri missly ckades, med en entusiastisk protestantism. Detta var nära att vända om vågskålarne, tills Guiserna framkallade en motfanatism och förklarade sig för dess kämpar. Och så uppstod den strid, åt hvilkens framställande hertigens af Aumale bok hufvudsakligen egnat sig och som historieskrifvarne ha öfverenskommit att benämna jerligionskrigen i Frankrike. Tänkande samtida ansågo emellertid dessa krig icke mycket religiösa. Montaigne förklarade som sin noga öfvervägda åsigt, att ingendera af de båda armeerna skulle kunnat ur sina leder lemna en tillräcklig mängd hederliga, religiösa och patriotiska män för att af dem bilda ett kompani, och han förklarade båda armåerna såsom verkliga protkartor på förräderi, grymhet och röfvaraktighet, och hertigens af Aumale bok bevisar, liksom otaliga andra böcker, att Montaigne hade rått. Rosuy stod visserligen vida öfver dessa krigare, men hvad frågade han efter religion? Under kriget plundrade han som den simplaste soldat, och som minister förklarade han sig anse att allt annat än de tio budorden voro öppna frågor. I detta afseende stod han dock längt tillbaka för den förträlflige katoliken Strozzi. Den scnare, säger Brantome, var en mycket hederlig man, men det var blott få som brydde sig om att sätta hans heder på prof. Han var visserli gen icke mycket bigott, skrymtaktig, begilven på helgondyrkan eller på att höra messor; men icke förty trodde han på allt som är nödvändigt att tro — hvilket hvad honom beträffade visserligen icke inbegrep de tio budorden. Bland sina andra bedrifter rensade denne anförare vid ett tillfälle sitt läger från lösa qvinnor på det sätt att han lät dränka 800 af dem på en gång i Loire. Emellertid var icke Strozzi värre än hans likar och var icke mera något undantag i grymhet än i redlighet. Montluc älskade att se hufvuden flyga af, den yngre Brissac var förtjust i att sticka dolken i sina fångar, tills blodet sprutade honom i ansigtet. Hertigen af Montpensier öfvorlemnade alltid sina fångar af mankönet ät sin bigtfader, franciscanermunken Babalot, hvil ken först förhörde (— torterade) dem litet, derpå förkunnade deras dödsdom och derefter omedelbarligen verkställde denna med egna presterliga händer. Å andra sidan hade Sieur dcier en okuflig passion för att slagta prester och nunnor. IIans vän Biqualmont gick icke alldeles så långt, ty han åtnöjde sig vanligen med att afskära deras öron, hvilka han stickade tillsammans till ett slags palatinkrage. En författare från den tiden beskrifver med välbehag såsom prof på tidernas beskalfenhet en förfärlig scen, hvilken tilldrog sig i åsynen af hela protestantiska armken. Tolf munkar, anklagade för att ha mördat sjuka och sårade hugenotter, blefvo dömda till döden. Då de underrättades, att den bland dem som ginge in på att döda sina bröder skulle bli benådad, anmälde sig tvenne villiga dertill. Men som blott en af dem behöfdes, beslöt man att at