Göteborgsposten – 28 juni 1869, sida 1

början och till sin död samt invaldes, som bekant, tör ej längesedan bland komiterade för Göteborgs Stads lån af år 1868. Under 1856-58, 1859-60 och 1862-63 års riksdagar var han representant för Göteborg och vid alla tre tillfällena, om vi rätt erinra oss, ledamot af novillningsutskottet. Samma samvetsgrannhet och sjelfsständighet som voro de utmärkande dragen i hans karakter följde honom äfven här. Med otroligt arbete och besvär satte han sig in i de för honom främmande förhållandena för att om dem bilda sig en sjelfständig mening, och kämpade manneliga i många frågor af stor vigt för det allmänna, såsom t. ex. frågan om den fria räntan, hvari han både uppträdde som motionär och talare. Sina anföranden utarbetade han alltid sjelf hemma skrittligen, lärde sig dem derpå utantill och föredrog dem sedan muntligen i ståndet, hvarefter de trycktes i Riksdagshandlingarne, utan att någonsin så mycket som ett jota deri af honom ändrades. I stort som i smått var konsten att Jjustera ett en gång fattadt omdöme för ho nom främmande. Anda till sin död bibehöll han den enkelhet och måttlighet i lefnadsvanor, som icke minst bidragit till att förlänga hans lif och öka hans förmögenhet. Under den anspråkslösa ytan var det svårt att ana millionären och hans lefnadskostnader uppgingo helt säkert icke på långt när till den summa, som han årligen utgaf för välgörande ändamål. Men mest storartad, så storartad att ett motstycke i vårt land dertill näppeligen finnes, skulle denna välgörenhet dock först framträda efter hans död. En ädel sträfvan förfelar aldrig sitt mål, säger en stor tänkare. Den har vilkoret för sin framgårg liggande i sig sjelf; frukten ligger i roten. Den erkännes icke alltid af menniskorna och stundom misskännes den, men det finnes en som känner den — Gud. UIppfodd i stattigdomens och det trägna arbetets skola, förstod Sven Renström att uppskatta penningens värde. Men han hade äfven under sin långa lefnad haft rikt tillfälle att iakttaga huru liten välsignelse äfven den största förmögenhet kan åstadkomma, då den splittras, förslösas på oädla mål eller endast tjenar att tillfredsställa ett individuelt, ofta omåttligt njutningsbegär. Så långe han lefde underkastade han sig umbaåranden, hvilka personer med icke hundradedelen af hans förmögenhet kanske ej skulle vilja gå in på — men han arbetade för ett stort mål, en ädel sträfvan var hans, om någons. Efter hvad man med säkerhet vet har nemligen Sven Renström anslagit en så betydlig del af sin ansenliga förmögenhet åt staden Göteborg, och detta på så praktiska och, menskligt att döma, välsignelserika grunder, att han i Göteborgs häfder en dag skall göra sig värdig namnet af dess Peabody. Det var för detta mål han arbetade, det var denna minnesvård han ville resa sig; hans lif var en sträfvan att äfven elter döden kunna gagna det samhälle, inom hvilket han i mer än en vanlig mansålder lefvat och verkat, till hvars lyftning och utveckling ban i sin mån och på mångahanda sätt bidragit! i Nu har den gamle fått luta sitt trötta hufvud till hvila. Må han slumra i ro! Hans minne skall öfverletva honom, ty från generation till generation skall det inom detta samhälle helsas med aktning och välsignelse. På Sven Renströms graf lämpa sig väl skaldens vackra ord: Ack! Mycket är af grafvarne att lära, af deras helst, som hvila der i ära; ty allt hvad menskan här sitt värde gaf, förspridt i lifvet, samlas på dess graf. — !!!nnsssnsnp,nNrnn!!77?!?ifftTTTTLDTflJzDUtNjLLLe oem . . J 11 —