Göteborgsposten – 28 juni 1869, sida 1

Hvilken rysligt förödmjukelse erfor hon ej vid detta passionerade språk, hvilken skam! Ah! nu var måttet rågadt. Kysk och ren, sade han. Bittra hån! ... Denna samma morgon hade hon trott sig känna sitt barn darra under sitt bröst. Men Martial missförstod betydelsen af den olyckligas åtbörd. — Oh! jag förstår or harm, återtog han med växande hänförelse. Men om jag har sagt er en förolämpning, är det emedan jag vill erbjuda er upprättelse . .. Jag har varit en dåre, en fåfäng usling, men jag älskar er, jag älskar ingen annan och kan ej älska någon annan än er... Jag är marquis do Sairmeuse, jag är egare af millioner. Marianne, vill ni bli min hustru?.. Marianne lyssnade, betagen af förvåning. . Slutligen greps hon af svindel och det förekom henne att hennes förnuft fördunklades af alla dessa passionerade utbrott. Nyss var det Chanlouineau som ur djupet af sitt fängelse tillropade henne att han ville dö för henne... Nu var det Martial som ville för henne offra sin stolthet och sin framtid. Och både den stackars lifdömde bonden och sonen till den allsmäktige hertig de Sairmeuse funno samma uttryck för att lägga i dagen samma passion. De voro således båda förblindade, som ej misstänkte, som cj märkte den outhärdliga plåga de förorsakade henne. Martial hade tystnat. Han väntade ett svar, ett ord, ett tecken ... Men Marianne förblef stum och orörlig.