Göteborgsposten – 26 juni 1869, sida 1

Hon följde honom uppför trappan och genom två eller tre rum. Slutligen öppnade han dörren till en salong och yttrade: stig in. Hon inträdde ... Det var ej hertig de Sairmeuse som var i salongen, utan hans son Martial. Utsträckt på en kanape, läste han en tidning vid skenet af sex vaxljus i en kandelaber. Vid åsynen af Marianne reste han sig genast, mera blek och upprörd än om ett spöke stigit genom dörren. — Ni!... stammade han. Men han beherrskade snart sin rörelse. — Iacheneur har blifvit tagen! utropade han. Ah! jag anar det, är det ej så? Och ni, som vet hvilket öde militärkommissionen har i beredskap åt honom, har tänkt på mig. Tack, bästa Marianne, tack för ert förtroende... jag skall ej svika det. Må ert oroliga hjerta lugna sig! Vi skola rädda er far, jag lofvar er det, jag svär er det... Huru? det vet jag ej ännu... Men det betyder ingenting! ... jag måste rädda honom, jag vill det!... Han uttryckte sig i den mest passionerade ton, som lät den glädje han kände framskymta, utan att han tänkte på att det kunde ligga något grymt och förolämpande deri. — Min far har ej blifvit tagen, sade Marianno kallt... — Då, yttrade Martial i tveksam ton, det är då... Jean som blifvit... fånge? — Min bror är i säkerhet och skall undgå alla ofterspaningar om han öfverlefver sina sår... (Forts.)