Göteborgsposten – 23 juni 1869, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Detektiva afdelningen har ett par dagar haft å:skilligt att sysselsätta sig med, tillfölje af ett par nyupptäckta stölder, hvilka höra till det ovanligare slaget. En vacker dag i förra veckan kom en skomakeriarbetare vid namn H. J. OISSOn, boende å Gustafsvik, till fabrikören Th. Grauers och utbjöd till honom 297 tå. indigo. För detta parti begarde han 4 rdr tö. hvilket kan anses som ett synnerligt billigt pris, då indigo eljest brukar kosta 73 a 8 rdr (66. Hr Grauors insåg också genast att det utbjudna var på oärligt sätt bekommet, hvarföre han anhöll Olsson och skickade efter polis. Olsson berättade att han mottagit indigon af färgeriarbetarne Nils Nilsson och Johannes Hansson, anställda hos färgerisabrikören J. R bertsson. Den förstnämnde af dessa båda togs också genaste förhö:; den andre kunde, såsom sjuk, icke inställas. Nilsson berättade att Hansson redan i förlidet år till nonom i tvenne olika poster lemnat 17 s(b. indigo, hvilka Nilsson vetat vara stulna hos hr Robertsson, hvars källare, såsom hr R. vid förhöret sjell uppgaf, stått öppen för de båda arbetarne, som haft förtrvende at derstädes hemta färgstofter. Nilsson hade sedermera till ofvannämnde Olsson lemnat en del af det stulna att sälja, och hade O. en gång på hr Robertssons eget kontor sålt för 17 rdr och en annan gång 5 fe. för 3 idr okälpundet — allt af hr R:s egen indigo. Hr Robertsson upplyste, att O. för ati förklara det billiga priset på indigon uppgifvit att den blifvit insmuglad (tullen på detta särgamne lärer vara 20 å 30 öre pr (b.). En del färgstofter bade äfven antrålfats hos Olsson. Detta fynd gaf anledniag till upidagandet af en annan stöld, hvilken ej stod i annat sammanhang med den, om hvilken nu berättats, än att tjufvarne begagnat en och samme tjufköpare, eller rättare sagdt måklare, vid försäljniogen af det stulna, neml. Olsson. Vid efterhörande befanns det nemligen, att de sistoämnda särgstosterna, hvilka bestodo al flera olika slag och uppgingo till icke obetydligt värde, blifvit tillgripna hos fabrikören J. E. Wahlgren. Äfven här bade tveone färgeriarbetare, hvilka fatt fortroendet att hemta färgämnena ur magasinet, begått stölderna. Den ene, vid namn Elias Johansson, hade brukat uppväga färgerna, och dervid på aftnarne medtagit än ett, än ett annat stycke af de dyrbara ämnena. Den andre, J. A. Jonsson, å sin sida mottog dem och lemnade dem dels till Olsson, dels till färgaren J. Arfvidsson på Lilla Katrine und, hv.lken köpt indigo titl ofvannämnde pris at 3 rdr pr fl, och som afven skall ha uppmanat Jonsson att snart komma med mera färgämnen. — Arvidsson medgaf för öfrigt, att han vål bor: kunnat inse, det indigon, som utbjöds för så billigt pris, icke kunde vara på ärligt sätt åtkommen. Målet remitterades, efter hållen undersökning i poliskammeren, hvarest samtliga här ofvan meddelade uppgister af de tilltalade vidhöllos, till rådhusrätten, och införpassades J. Olsson, Nils Nilsson, Elias Johansson och Joöh. Jonsson till cellfängelset. En s. d. artillerist Göthe hade för någon tid sedan ösvergisvit den årorika platsen bland saderneslandets försvarare, för att ställa sig bland de täta leder, hvilka i vår goda stad blicka upp till handelns sinnebilder, såsom uttryck af deras lefnadsmål. Det är sällsynt att krigaren sålanda uppoffrar sina fördomar för det praktiska lifvets behae, för krämarens yrke, men har man anlag, så går äfven en sådan omkastning af lefnadsbana lätt nog. Och Göthe hade anlag. Det dröjde ej länge innan han hade ett lager af tvål, röd, hvit och doftande af parfymer som utan tvifvel voro mycket dyrbara, ty de hade kom