Göteborgsposten – 19 juni 1869, sida 1

— — — —— — —— äfven under det mest sprakande fyrverkeri af uddiga repliker, se der egenskaper, hvilka utmärkt de tal som under jublande bifall hållits at Erik Bögh, Robert Watt och J. Klein, många andra att förtiga. Kom så Thorsdagen. Det var den för utflygten till Troilhättan beramade dagen. Morgonen grydde solig och klar. Några förargliga skyar gjorde visserligen då och då små bondförsök att liksom persernas pilar vid Thermopylee förmörka solen, men si det lyckades icke och då allt kl. omkr. 7 på morgonen var klart tör afresan blickade dagens gud från sin strålande char vänligt ner på det talrika sällskap, som församlats på Byelfven som dagen till ära smyckat sig i sin rikaste skrud af flaggor i alla färger. Sällskapet, hvilket torde uppgått till bortåt 70 å 80 personer, utgjordes hufvudsakligast af konstnärer och åtskilliga at deras värdar, publicister från när och fjerran samt ett icke obetydligt antal damer. När Byelfvea for ifrån staden Med flaggor, kanoner och tross På stranden der stod hela raden Begapande båten och oss, Mot vågen propellern hörs stampa Och soln skiner edeieligt nok Men ändå mer skinande dock Är vår Mauritz Lampa, hette det i det impromptu som en stor och en mycket liten Digter under förmiddagen hopskrefvo och sedan föredrogo vid middagen å Trollbättan och sannerligen en vackrare dag och en mera fryntlig och uppmärksam kapten kunde vi icke önskat oss. Förtjusningen var också allmän, konstnärernas skizzböcker kommo fram, utkast af den omgifvando naturen och lifvet ombord på ångbåten sågo dagen, pennteckningar, hvilka en dag kanske skola uppvägas med guld. Der borta, längst i aktern, omgifven af en förtjusande parterr af blomstrande damer, sitter en äldre man, hvars ålder dock motsäges af den friska ansigtshyn, de lifliga, spelande ögonen och porträtterar en af de unga damerna. Det händer icke alla dagar att man får en sådan porträttör. Det är skaparen af en af den pågående skandinaviska tafvelutställningens perlor En ung flicka, som tänker öfver hvad hon läst. Det är en konstnär, af hvilken konungar och andra höga herrar känna sig hedrade att bli afkonterfejade. Men — det är sannt, skönheten är ju också ett majestät, för hvilket vi alla böja oss, konstnärer eller icke. Förbi skymta ängar och byar Och dagen alltmera blir glad, Dock pannorna täckas af skyar, Hvad kommer väl oro åstad? Jo — sjön, den begynner att suga, Det synes nog på litet hvar Der har ni, mitt herrskap, mitt svar, Jag kan icke ljuga, sjöng den lille digteren vidare i ofvannämnde impromptu, och så var äfven fallet, men för den saken blef snart bot satt. Långa bord framsattes på akteroch fördäck, ännu några minuter och frukosten var anrättad och i en handvändning expedierad, ty den friska morgonlusten ger aptit. En gladare frukost, kryddad, som den var at sprittande skämt och humoristiska infall, har troligen aldrig blifvit serverad på något ängfartygsdäck. Stränderna började nu att förlora den visserligen karakteristiska, men något nakna natur, som de ega närmare Göteborg, förtjusande trädpartier visade sig å ömse sidor och de resenärer, som icko törut passerat denna väg, fingo fullt upp alt göra med att se och beundra. Lilla Edet passerades, ännu några timmar och det pittoreska inloppet till Trollhättan öppnade sig för de tjusta askädarnes ögon. Vid landningsstället helsades de resande af tvenne medlemmar af Trollhättans kommun, hvilka på det artigaste erbjödo sig att bli deras ciceroner, ett anbud, som naturligtvis mottogs med yttersta tacksamhet. Vidare hade ständspersonerna i orten med förekommande artighet ställt åkdon till deras förfogande. Häraf begagnade sig jemförelsevis endast få af sällskapets medlemmar. Största delen föredrog att promenera fram till värdsluset, en promenad hvarunder allt sevärdt — och det är, som vi veta, icke litet — togs i detraktande. Vi ha vid ett föregående tillfälle sökt att så godt vi förmått skildra de lerrliga taslor al en äkta nordisk natur, som Trollhättan erbjuder. Då man besinnar, att de åskådande denna gång till största deen utgjordes af just sådane personer, som ättre än vi andra menniskobarn förmå att uppfatta och uppskatta all den hänryckande skönhet, som öfverallt omkring dem log dem till mötes, kan man lätt förstå, att vi icke vila cöka att täfla mad de skildringar i teck