Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 2

försvarstal. Men harmen ingaf den modige advokaten ord som en annan domstol än denna skulle ha lagt på hjertat. Under det advokaten höll försvarstalet, vred sig hertig de Sairmeuse på sin stol med alla tecken till den mest impernenta otålighet. — Det är väl långt, yttrade han då advokaten slutat, det är förskäckligt långt! Vi få aldrig slut om hvarochen af de anklagade kommer att uppehålla oss så länge! ... Han vände sig redan mot sina kolleger för att inhemta deras råd, då han plötsligt fick en idd. Han föreslog att man skulle slå tillsammans alla målen, med undantag uf herr dEScorvals. — På det sättet, yttrade han, skulle man ofantligt förkorta sessionen, eftersom man blott finge två domar att uttala... Detta kommer ej att hindra att försvaret blir individuelt, tillade han. Advokaterna gjorde invänningar. En dom i klump, som hertigen uttryckte sig, betog dem hoppet att från bödelus hand rycka en enda af dessa olyckliga. — Huru skola vi väl kunna afgifva ett försvar, sade de, då vi ingenting veta om hvar och en af de anklagades särskilda förhållanden! Vi äro okunniga tillochmed om deras namn!... Vi måste då beteckna dem genom formen på deras kläder och färgen på deras hår... (Forts.)