Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 1

förande vid elementarläroverken torde möta alltför stora hinder i hvad angåär anskaslande af lämpliga lokaler. Den fråga, som dernast togs i betrak-! tande, var huru lång lektionstid ritundervisningen bör såsom minimum erhålla för att kunna bära tillfredsställande frukter. anledde mycket tal hit och dit, tills sektionen slutligen stannade vid den åsigt, att undervisning i srihandsteckning vid högre elementarläroverken borde meddelas minst två ti7mmar i veckan och dessutom rum lemnas för linearteckning, att början må ske redan i första klassen, att undervisningen bör fortgå genom hela skolan, undantagande möjligen sista klassen å klassiska linien, hvaremot den bör fortgå genom hela reala linien, på hvilken dessutom 2 timmars undervisning i linearteckning borde lemnas i veckan. ; i ; Denna liksom de föregående frågorna fört I ; j j Frågan: ÅIIurudan är ritlärarens ställning i de tre nordiska länderna och hurudan bör den vara: besvarades af sektionen sålunda, att ritläraren ej innehade den ställning inom skolan som berättigas al ämnets vigt, att han borde intaga sin rätta plats inom lärarnes leder, åtnjuta samma lön för sin möda och erhålla samma inflytande inom skolan som de öfriga lärarne. Dessa resolutioner blefvo godkända vid det allmänna mötet, hvilket tog sin början framemot kl. 1 e. m. och som derefter företog till behandling den enda återstacnlo frågan på programmet. Huru bör inom konsten naturhärmningen förenas med konstens kraf på idealet: Hr Weilbach ansåg rörande denna fråga, hvilken vore svår att besvara, att man ej bör lemna det yttre men ändock hålla sig till det inre: idealismen bör hvila på naturalismen. För att en nationalkonst skall : kunna uppstå bör den bygga på naturen, och på denna grund skall äfven en stor nordisk konstperiod kunna uppstå, i Hr Sohlman ansåg, i likhet med hr Weilhach j denna fråga svår att besvara. Den innebär i sjelfva verket dessa: huru skall kousten vara koust, och hvar är det som naturhärmningen förenar gig med konsten? Mellan realism och idealism finnes en motsats, hvilken man ej bör vilja se upphäfd. I hvarje konstverk finnes idealism och realism, och striden mellan dessa utgör själen i all konsthistoria. De uftöfva en ständig reaktion emot hvarandra och äro beting-de af nationella och tidsförhållanden. Så är bland de romaniska folken det generella mera förherrskande, bland de germaniska det individuella. Förhållandet mellan det ideella och det realistiska liknar striden emellan aristokrati och demokrati. Desa måste reagera mot hvarandra, och önsklig: är ej att den enn skall besegra den andra. Den individualisering, som förekommer i germanernas konst sträfvar till en sund realism. För deuna är det dock nödigt, att konstnären håller sig till naturen, utan afseende på något mode eller ett visst manr, att konstnären eger bildumg och verkligt begrepp om det konstsköna och utt ban studerar — antiken för formernas och de gamla venetianska och holländska mästarne för koloritens skull. Detta möjliggör en förmälning mellan en sund och kraftig realism samt nödig realitet — den framtida skolan i norden, sådan tal. tänkt sig benne. Andra frågan på programmet återupptogs ; till behandling, med anledning af derom yttrad önskan. Den lydde, såsom vi förut nämnt, sålunda: ij ! Kan en sjelfständig nordisk byggnads-i konst utbildas på grundvalen af förhandenva rande omständigheter? Hr Sohlman framhöll, att de gamla minnesmärken som vi ega utvisa en för norden, dess natur och förhållanden egendomlig modifikation af den romaniska byggnadskonsten. Genom att flitigt forska och samla dessa minnesmärken borde man kunna komma derhän, att man vonne något helt i arkitektoniskt hänseende som kunde bilda en nordisk stil, älven hvad stenbyggnader beträffande. För detta ändamål föreslog tal., att i hufvudstaden skulle bildas en föri l j j ening för konstminnens förvarande, i likh-i med hvad ; som finnes i Norge och Danmark. Denna sorening skulle låta personer med arkeologiska och konsthistoriska insigter troget afteckna så många forntida konstminnen som man kunde öfverkomma. — I samH manhang härmed sporde tal. om det ej skulle vara möjligt att våra nordiska arkitekter skulle kunna utveckla vår kyrkobyggnadskonst i nordiskt-protestanI tisk anda. Protestantismen hade inverkat på måleriet och borde älven kunna göra det på byggnadskuns:en. : D.r Eichhorn förordade äfvenledes att man skulle ji ergå till romanismen och intygade att man eger vackra minnesmärken af en nordromanisk stil. Tal. förordade äfven att man skulle arbeta för åstadkommande af en nordisk kyrkostil. Rs ——L NEAR AA——