Göteborgsposten – 16 juni 1869, sida 1

Onsdagen den 16 Juni. —— — ——— — En intressant diskussion föranleddes af denna fråga. I densamma deltogo hrr Saloman, Rohde, Lamm, arkitekten Klein, Linduult, Hallin, Hermelin m. fl. Alla talarne yttrade sig varmt och bestämdt om att denna undervisning borde vara obligatorisk, ej för att genom densamma bilda artister, utan för sin egen skull, för att öfva och bilda Ögat, skärpa iakttagelseförmågan och uppfattningen af omeifvande ting, bidraga till ordningssinnets väckande. Några invändnivgar gjorde: derom att elever kunde finnas som helt och hållet sakna anlag, men vederlades af den anmärkningen, att så vida man ej lade an På att bilda artister, så vore dylika fall undantag. — Resultatet af öfverläggningen blef att sektionen ansåg, det undervisning i ritkonsten inom skolorna borde vara obligatorisk, utan att man likväl i anseende till tidens knapphet hade tid att diskutera, huru långt upp i skolorna den borde så förblifva. Sedan denna fråga blifvit diskuterad återvände man upp till stora samlingslokalen, der det allmänna mötet nu började och efter en stund fick råkna II. M:t konungen bland sina deltagare. Till öfverläggningsämne togs först följande fråga: Kan en nationelt nerdisk bildhuggarekonst sjelsständigt utbilda sig ur nordens Saga, lif och folktyp? D:r Sohlman, som först begärde ordet, anmärkte att denna fråga blifvit på ett praktiskt sätt besvarad. De, som vilja svara nej på denna fråga, bruka alltid åberopa sig på Geijers utlåtande öfver densamma i Idun för är 1818. Under inflytande af Lings föreläsningar hade Geijer i denna uppsats förklarat, att vordens gudar vore lör råa och formlösa för plastisk behandling. Men innan uppsatsen var särdigtryckt, had han genom ett al Fogelberg modelleradt och till houom skänkt dryckeshorn, blifvit till icke obetydlig del omvänd från sin öfvertygelse. Homeri gudar voro också råa och formlösa, men först genom poesien och sedan genom denna och den bildande konsten gemensamt utvecklades de till de herrliga typer, under hvilka de nu äro bekanta. Ett dylikt samarbete ; mellan skaldekonsten och den bildande konsten har egt rum och bör ega rum för utbildande af den norviska konsten. Ordet -Jelfstanuigi den framställda frågan bör dock ej tagas för bokstafligt. Man får ej frigöra sig från skonhetsidealerna eller plastikens stillagar, ej heller igaorera antiken. Denna bör stå som en väktare för skönhetens tempel och dess studium utgöra ett stärkande och renande skönhetsbad, efter i hvilket man kan behandla de nya typer, som numera kommit in i verlden. : Detta yttrande af d:r Sohlman blef af mötet godkändt såsom svar på den framställda frågan. i Vomte frågan företogs derefter till öfverläggning och hade följande lydelse: På hvilka vägar bör man sträfva att vinna tillämpning och användning at den sköna konSten i det dagliga lifvet? Prof. Dietrichson begärde nu ordet. Konstens tillämpning på det uagliga lifvet och allmänhetens sinue och smak lör kunsten vore eu lifsfråga lör individens och statens valfard, hvilkon icke blott beror på det materiella, utan åfven på det andliga. Men detta sinne, denna smak, på hvilken frågan om en nationel konst beror, den kan liksom all aunan skörd blott växa upp efter förutgången sadd i den mörka Jorden, Vi masto — och det är vår fara som liten nation att vi vj göra det — vi måste älven i de minsta ting som omgo oss se det sköna. Konsten i ett land är produkten af detta lands välstånd och uf dess skönhetskänsla, För att tala om denna sonare fakto: är det sköna detsamma som det förnuftiga. Ett föremål bör vara i ofverensstämmelse med dess äÄndamäl och med det ämne hvaraf det består — det bör ega stil. Kunsten bör således räcka inaustrien banden i alli hvad den senare forsardigar och vi böra skönja det skona i våra möbler, i vå a tak, ofveralli. Orroligt är att man vill bedöma konsiverks skönhet och dock ej kan bedöma det sköna i bvad som ligger oss nåtmast. Hvad oss beträllar, ega vi i våra fornminnen en massa motiver vill en egendomlig och skön ornamentik och det är ganska sannt att det just är det hos nationen egendomliga som hos andra nationer väcker intresse. — Tal. ötvergick deretter till torhallandet mellan konsten och handtveskerierna i landet. Hwu skall landet kuuna föda alla dem som gifva sig in vid konstakademien i Stockholm ifall deras der inhewtade kunskaper ej göras tillgängliga för industrien? Konstakademien oci slöjdskolan måsto gripa in i hvarandra, om också deras förening blott är en framtidstanke. Konsten måste bli en parasit för oss om den ej ställes i förbindelse med industrien. Det nya indusirilotteriet är visserligen af stor vigt, men ännu vigtigare är att konstnären stär redo för handtverkaren att meddela denne råd och upplysningar, och ve den konstvän som stänger sin dörr för handtverkaren. Danmarks industri har just på dessa grunder stigit så högt. Muscerna och konstloreningarna ha bidragit äfven till konstens höjniog, men de senare böra låta sig angeläget vara att köpa få men goda taflor af lofvande yngre konstnärer i st. s. många och dåliga. Ett stort fel vid vår konstakademi vore bristen på allmän bildning, utan hvilken konstnären ej kan beherrska idkerua eller fatta lifvets vexlande phaser. Denna brist har gått så långt att vissa konstnärer anse det bildningen skulle hindra den friska id6en att spira upp. Och dock ha de största konstnärer alltid stått på höjden af sin tids bildning. Bristen på allmänbildning maste således afhjelpas, och slutligen bör staten gripa I in för utförande al monumentala konstverk. För allt fs detta fordras emellertid välstånd, liksom detta äfven I: erfordras för denna konstens moral som kallas soliditet. Låtom oss i allt vara solida och sanna, och vårt lif skall bli skönt och Gud skall gifva sin välsignelse A åt fäderneslandet, att det äfven skall få en national konst. (Handklappningar). Arkitekten Klein nämnde att det varit små orsa-le