Göteborgsposten – 15 juni 1869, sida 2

W—T — Ö56 0 kejsarens blick, att den är i stark tillväxt att den under valstriden visat sig väl organi, serad, att den drager de yngre krafterna till sig och att den uppträder med en energi och hänsynslöshet, som ofta uppväga den numeriska styrkan. Att förhåna denna opposition, såsom vissa kejserliga tidningar göra, kan derför icke vara kejsarens sak. Man kan snarare vara öfvertygad om, att han följer den radikala rörelsen med största uppmärksamhet, att han känner dess planer och att han är besluten att ej låta sig öfverraskas af bändelserna. Hvad socialisterna och med dem utan tvifvel äfven en icke ringa del af oppositionens öfriga representanter vilja, är ej någon hemlighet. De vilja först och främst återupprätta republiken i den torm, i hvilken den bestod innan Ludvig Napoleon valdes ifll president, d. 10 December 1848. Deras ledare, hvilka 1848 och 1849 undanträngdes från makten, synas hafva ingenting lärt och ingenting glömt sedan Februari-revolutionen; de vilja åter börja, der de släppte för 20 år sedan. Man bör erinra sig, att det socialistiska elementet redan vid republikens första konstituerande under dagarne från d. 23 till d. 27 Febr. 1848 gjorde sig starkt gällande, och att man endast hade Lamartines själsnärvaro och mod att tacka för, att det radikala partiet den gången hölls någorlunda inom skrankorna. Den yttersta venstern var dock redan inom den första provisoriska regeringen representerad af sådana namn som Ledru-Kollin och Arago; att socialisten Louis Blanc icke genast kom med in i regeringen, var Lamartines verk, som från första stunden hade sin uppmärksamhet riktad på social-demokraternas farliga planer. Folket visade emellertid en så hotande hållning, att den provisoriska regeringen ej hade något annat val, än att förena sig med socialisterna Louis Blanc, Marrast, Flocon o. a., hvilka i motsatt fall skulle proklamerat en motregering på rådhuset. Louis Blancs utnämning betraktades äfven af de radikala eller röda som en borgen för, att rarbetets organisation skulle bli efter bästa förmåga påskyndad. Man nödgades åt arbetarne lemna Palais Luxembourg, af hvilket pairskammaren försvunnit, och lät dem här hålla en kongress, för att sjelfva diskutera de åtgärder, som staten enligt deras förmenande borde vidtaga till den sociala frågans befrämjande. De valde till ordf. socialisten Albert, som ock jemte Louis Blanc upptogs i regeringen. Det första steget, som dessa togo för den oroliga massans tillfredsställande, var ett förslag om upprättandet af nationalverkstäder, i hvilka en hvar, som så önskade, kunde få arbete och aflöning. Nu följde de bekanta blodsutgjutelserna, hvilka gåfvo republiken dödsstöten, i det de uppskrämde den bildade och burgna befolkningen, som också öfverlemnade sig åt imperialismens diktatur. Helt säkert hyser man i Frankrike ännu samma fruktan för socialismen och dess utsväfningar; men stämningen i Paris har dock förvärrats: man tadlar och angriper fritt och obesväradt regeringen, ja, man lyssnar uppmärksamt till dem, som predika nödvändigheten af en omhvälfning. Orsaken härtill ser man i kejsarens under 6 år iakttagna passivitet och deri, att han åtminstone skenbarligen låtit vacklande råd och betänkligheter få ett inflytande der, hvarest man annars var van vid att se en skarp blick och ett snabbt, fast beslut, och till sist deri att hans fiender i och utanför Frankrike mer och mer framställa honom säsom en person, hvilken förlorat förtroendet till sig sjelf. Kejsarens vänner dela ej denna äsigt, men de vänta att få se handlingar. Ty säkert är, att en bördigare jordmån för socialism och kommunism ej kan tänkas i Frankrike, än den missbelåtenhet och jäsning, som framkallas genom en fortsatt overksamhet och små obetydliga åtgärder från regeringens sida. De med gårdagens post ingångna underrättelserna från Paris sammanfatta vi här: Paris d. 11 Juni morgonen. Några hundrade personer blefvo förliden natt häktade. Många af dem buro knif, dolk och revolver. Flera medlemmar af valkomiteer ha äfven gripits. Krigsministern och militärcheserna besunno sig i natt i Tuilerierna, och trupperna stodo färdiga att rycka ut. Prins Napoleon har nu på morgonen haft öfverläggning med kejsaren. — Niddagen. Medlemmarne af hemliga rådet och ministrarne ha i dag på förmiddagen haft sammanträde. Man beslöt att till Paris inkalla prefekterna från departementerna Nord, Gironde och Loire inferieure. Paris d. 11 Juni aftonen. I dag på e. m. har det kejserliga paret gjort en promenadtur i vagn på Rue Rivoli, boulevarderna Sebastopol, St. Denis, Poissonniere,j Montmartre, Boulevard des Italiens och Rue de la Paix. Ropen voro lifliga och talrika. Vagnen måste för trängselns skull stanna flera gånger, man ropade: Lefve kejsaren och kejsarinnan, vi vilja ha ordning och lugn! — Kommunikationen är på boulevarderna och de tillstötanda oafarna afhbrutan Patryullaer ah vasal.