Göteborgsposten – 15 juni 1869, sida 2

obestridligt, att det har en ganska märklig prägel. Man kan ej undertrycka den tanken, att i Frankrike ett starkt missnöje råder med de närvarande förhållandena, och skulle Napoleon länge tveka om att tillgripa något bandlingens initiativ, så skulle man kunna befara, att stämplingarne skulle fortfara och nya oroligheter komma att i ständig följd ega rum, hvilket i Frankrike är mycket farligt, emedan folklynnet der är så oberäkneligt och stämningen lätt försatt i låga. Betänkligt är äfven, att denna oroliga stämning är utbredd äfven utom Paris. Under sådana förhållanden är det naturligtvis icke underligt att man med stor oro och spänning atvaktar, hvad som följa skall och hvad beslut Napoleon tänker fatta. Hela Europas uppmärksamhet är riktad på Paris, och det är ej någon riktigt sund ställning, då man måste grunda sina iakttagelser af den Politiska barometern på folknyckens och gatuoroligheternas vindkast. För Frankrikes, för hela Europas bästa vore det derför önskligt, om förhållandena snart antoge en fastare gestalt, följda af en sund och lugn utveckling. Daily News gör den pikanta anmärkningen att undervisningsministern år 1866 offentliggjorde en färglagd karta, som visade den första undervisningens ställning i departementerna, enligt den årliga konskriptionens censurtabeller. Om, säger bladet, vi taga denna karta till ledning för de nya valen, så finna vi, att oppositionens kandidater hafva med knappast ett enda undantag der undervisningen står, högst slagit sina officiella medtäflare, och den bittra parodien af en mycket bekant fras, i hvilken en samtida parisare hopsummerar dessa statistiska data i afseende på uppfostran och val — YEmpire cest Vignorance — har endast alltför mycket bekräftats. Förvisso är det icke en sådan grundlag för en dynasti, som tillfredsställer en tänkande och intelligent suverän. Den liberala franska pressen betraktar Thiers återval såsom den största och vigtigaste seger, oppositionen vid de sista valen vunnit, isynnerhet som han måste kämpa med både en radikal och en officiel konkurrent. D. 7:de på aftonen underrättade ordf. för valkomiten i 2:dra kretsen, Dufaure, valmännen i ett inspireradt tal om omröstningens lyckliga och ester omständigheterna glänsande resultat (15,896 röster), hvarefter församlingen utbrast i det upprepade ropet: Lefve Dusaure! Lefve Thiers! Då Thiers reste sig, inträdde en allmän tystnad; han var så djupt upprörd, att han synbarligen måste anstränga sig mycket, för att kunna få fram orden: Mina herrar! Jag svär, att jag vill handla som ärlig medborgare! Dessa få ord framkallade ett obeskrifligt jubel, hvartill utan tvifvel äfven det starkt betonade citoyen bidrog. Thiers bars i triumf ut på gatan och kunde med svårighet arbeta sig fram genom menniskomassan till en vagn, hvilken förde honom till hans bostad vid Rue Saint-Georges. Här var under hela aftonen ända tills långt ut på natten en stark tillströmning af lyckönskande, hvartill man sällan i Paris sett maken. Alla samhällsklasser tycktes täfla om att visa honom sin hyllning; antalet af de besökande angifves af tidningarne till mer än 10,000. Man såg bl. a. en stor mängd arbetare, hvilkas bluser, blandade med eleganta societedrägter, gåfvo det hela ett utseende, som om det vore mottagning i Hvita Huset i Washington. Det vill häraf synas, som att den oförställda glädje, de preussiska tidningarne lagt i dagen öfver den opinionsyttring som skulle ligga i Thiers fall vid första valet, varit allt annat än berättigad. Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit. menar neml., att orsaken till hans fall låg deri, att han (Thiers) är representant för den gamla afundsoch inblandningspolitiken, hvilken uteslutande söker sin egen styrka i grannarnes svaghet. Denna politik, menar det hedervärda bladet, har öfverlefvat sig sjelf och det har gått dess representanter på samma sätt; folket har genom Thiers ofvannämnda fall uttalat en öppen och afgörande protest mot sagda politik och en anslutning till kejsarens visa politik, hvilken förstått att frigöra sig från denna föregifna tradition. — Det är en rörande sympati det tyska bladet här lägger i dagen för den kejserliga regeringen — men en sympati som liknar Asmodei. Det vill med hyckleriet om sin vänskap undergräfva Napoleons ställning hos folket. Skall det kunna lyckas häri, så måste det ske på detta sätt. Vi finna i ett främmande blad följande betraktelser, hvilka vi anse oss desto heldre böra återgifva, som ämnet så lifligt sysselsättar I nårvaranaa etund allas fankar