Göteborgsposten – 14 juni 1869, sida 1

np, 914 7 11489179 C 411114 1 SBR 711 lämpning i tryckfrihetsmål: en uppenbar olaglighet, emedan strafflagen kan i hit hänförliga fall underga förändring vid en riksdag, och tryckfrihetsforordningen sålunda, såsom stående i sammanhang dermed, också, i afseende på sina straffbestämmelser, förändras vid en riksdsg, d. v. s. fullkomligt grundlagsvidrigt: — b) förbudet för den anklagade i tryckfrihetsmål att till sitt försvar framlägga bevis eller åberopa vittnen för sanningen al den åtalade artikeln: ett förbud, som icke finnes i tryckfrihetsförordningen, utan endast i strafflagen kap. 16 8 13. Hr Wieselgren anmärkte beträffande första punkten, att ehuru strafflagen förändras, så följer likväl icke ntihampning af lagen i trycklrihetsmäl förrän tvenne riksdagar derom fattat sitt beslut. Hr Sohlman delade denna äsigt och ville meugilva det olämpliga i att tryckhihetslagen hänvisades till straislagen, men ville ej godkänna uttrycket dolagligt, churuväl tryckfrihetslagen vore tillkommen på olagligt sätt. Hr Gumaelius trodae att hänvisningarne till strafflagen kommit in genom förbiseende på senare tider. IIr Sohlman erinrade om, att då dessa hänvisningar stå i lagen, måtte de väl ej vara olagliga. Hr Strehlenert omnämnde att sjelfva straffbestämmelserna stodo utsatta i de äldre upplagorna af tryckfrihetslagen. Hr älow erinrado om att det varit pressens eget fel om s rafflagen inkommit i tryckfrihetsförordningen och att straffbestämmelserna i alla fall voro millare nu än förr. Mötet resolverade, att det ansåg närvarande förhållande, att tryckfrihetslagen hänvisar åtskilliga strastbestämmelser till allmänna lagen, vara högst olämpligt och olverlemnado frågan till den tillsatta komiten. Beträffande punkten b) af hr Schultz förslag ar märkte förslagsställaren sjelf, att han ville det epiketet eorättviSet-askulle gälla om det i punkten omnämnda förhällandet. Hr Blomstrand villo begagna ordet Soriktigt och yttrade sin Öfvertygelse om att intet är vigtigare än att pressen förer sanningens språk. Det vore ett af de vådligaste stadganden, det åsyftade förbudet, enär det hindrade att sanningens språk talades derföre att det är obeqvämt för enskilda personer. Hr Wieselgren erinrade om att den vigtigaste grunden för hela vår rättskipning vore, att mål ej fiago väckas af annan än rätter åklagare. Hvarthän skulle vi komma om man finge i pressen berätta t. ex. att hr X. lefver i oenighet med sin hustru och man sedan finge rätt att bevisa det. IIvilket rättsförhällande skulle väl i sådant fall inom landet uppstå! Hr Sohlman. Om förbållandet är obeqvämt för publicisterna, så måste man väl å andra sidan tänka på allmänheten. Om det fölle en publicist in at draga fram beskyllningar och han sedermera derföre blesve stämd, skulle han inför juryn få framställa bevis på dessa beskyllningar, utan att den söroråttade inför samma jury egde rätt att säga ett ord till sitt försvar och utan att i laga ordning kunna njuta sina rättegångsförmåner till godo. Detta skulle vara ängt mera hotande för den allmänna friheten än inskiänkningar i tryckfriheten, Der jury existerar far den tilltalade publicisten i inlagor !ramställa sin sak och visa att han ej farit fram med osanning. Det af hi Sbultz öfverklagade förbudet drabbar de personliga injurierna på hvilkas sält den allmänna friheten ingalunda gror Hr Bilow ansåg att publicisten står vida renare och säkrare inför juryn såsom samvetsdomstol utan bevisningsrätt, än han skulle göra om ban egde rätt ett bevisa sin sak. Hr Gumalius uttalade ånyo den åsigten att man vore mycket osäker om att få rätt, ifall man uttalat sig mindre fördelaktigt om en tjersteman, enär byräkratien vid juryns tillsättande gör sig gällande. Hr IIedlund framhöll att frågan hade tvenne sidor. Den ena rörde det enskilda lifvet, hvilket borde vara heligt, den andra offentliga personer. I det senare fallet vore det hårdt stt ej få draga fram bevisning. Sjelf hade han derpå varit nära att råka illa ut, såsom han med ett mycket eklatant exempel visade, Hr Blomstrand var förekommen af den förre talaren, sade sig erkänna privatlifvets helgd och trodde det ej vara omöjligt att skilja emellan hvad som hörde till det offentliga och enskilda lifvet. Hr lierta anmärkte att förbudet i trycklrihetslagen mot att framdraga bevisning på gjorda beskyllningar mot embotomån grundade sig derpå att embetsoch tjons emän blott få anklagas för tjenstefel hos justitieombudsman eller justitiekanslern. Hr Sohlman erinrade om vigten af att en viss del af pressen ej måtto få hejdlöst rasa mot privatlifvet utan någon dam. Ett förslag till resolution af hr Gwmalius med amendement af hr JIledlund antogs derefter af mötet och hade följande lydelse: Under nuvarande förhållande innebär forbudet för den anklagade i tryckfrihetsmål, då det gäller anmärkningar mot myndigheter eller offentliga män, att till sitt försvar åstadkomma bevisning, en orättvisa och en våda för tryckfrheten, IIr Wieselgren reserverade sig deremot, emedan han ansåg att mötet ej borde opinera i frågor rörande ändring af af allmän lag. IIr Borg hade inlemnat en motion om att all stämpelafgift å tidningar och tidskrifter måtte upphälvas. Någon diskussion uppstod härom, under hvilken hr Gumeoelius tillfölje af egen erfarenhet framhöll den farhågan, att ifall postförvaltarearvodet blefve borttaget och posttjenstemännen i stället finge någon lönetillökning, skulle alla tidningar bli illa behandlade på postkontoren liksom de nu äro, på hvilka man icke prenumererat å postkontoren. Då redan förra publicistmötet fattat ett beslut i denna fråga resolverades: Mötet vill, med upprätthållande af förra mötets yttrande i frågan, besluta en skritvelse till generalpoststyrelsen med hemställan, huruvida ej den närvarande stämpelafgiften jemte postförvaltarearvodet kunde utbytas mot annan lämplig portoalgitt för de tidningsexemplar som med posten försändas. Mötet åtskildes kl. 9 på aftonen. I går kl. 9 f. m. sammanträdde mötet ånyo, hvarvid beslöts att mötet tör gudstjenstens skull skulle ajournera sig mellan kl. 11—1. Rörande ett, af en vid förra mötet till