Göteborgsposten – 12 juni 1869, sida 1

Och man kan hoppas att icke behöfva tala tör döfva öron, ty sällan är väl den unge mera mottaglig för goda intryck, än då han med gladt mod blickar de kommande dagarne till mötes såsom han ju måste göra, då sommaren med dess ljusa och glada fröjder, då bilden af hem, af föräldrar och vänner hägrar för hans öga. Nåväl, i ett sådant ögonblick, då det unga sinnet är öppet för höga och rena intryck, vill man grumla det genom att oflentligen inför ungdomen utpeka dess lärare som oduglige i sitt embete, som försumlige och oskicklige. Med hvilket mod kan väl en lärare verka i sitt långtifrån alltid tacksamma kall, med hvilken tillförsigt kan han uppträda inför sina lärjungar, då de på grund af den högst stående auktoriteten ega rättighot att betrakta honom som en odugling och stämpla hans arbete som underhaltigt och fruktlöst? Och detta gäller den ene såväl som den andre, ty icke får man väl vänta af barnet, att det skall ega nog omdömeslörmåga för att klart fatta, hvilken eller hvilka som åsyftas, då det ej hört någon bestämdt namngifvas såsom synnerligen förtjent af tillrättavisning. Och törhända saknas till och med någon gång hos ynglingen den goda viljan i detta afseonde, då det gäller att sälla omdöme om en lärare, som på ett eller annat sätt väckt hans misshag. Till dessa, för krönikan ovanligt allvarliga betraktelser, ha vi föranledts genom det tal, hvarmed läseåret vid härv. högre elementarläroverk afslutades, enär detta tal just af ofvan anförda skäl tillvunnit sig en mindre behaglig uppmärksamhet. Vi ha härmed dock ingalunda velat uppträda till försvar vare sig den ene eller den andre lärare, som kunnat låta någon försumlighet komma sig till last; vi ha blott velat vindicera lärarekårens rätt att icke af en taktlös om ock välmenande förman så behandlas, att den blir förlustig af