Göteborgsposten – 12 juni 1869, sida 1

Den kommande veckan är mötenas vecka, den förflutna komitcernas. Komiterade för publicisterna, komiterade för konstnärsmötet, komiterade för kungamiddagen, komiterade för studentkonserten, för studentkollationen på Lorensberg, för konstnärs d:o på d:o, Wadmanskomiterade, Trollhättekomiterade och Gud vet allt. Det finnes komiterade för mat, för dryck, för salut, för tal, på vers och på prosa, för mottagning och farväl, koruigen för allt. Det gifves sådane lyckligt eller olyckligt, allt som man vill, utrustade individer, hvilka vid dylika tillfällen äro oumbärliga, och som måste vara med i alla komitker. Samhället sjelft tvingar en sådan individ att atstå från alla andra pligter, som medborgare, som familjefar, han tvingas att ge sina affärer, sin borgerliga näring på båten, maka och barn bli tör honom främmande personligheter, med hvilka han knappast får vexla två å tre ord om dagen, han får äta frukost på samma tider som han eljest spisar middag och dinera, då hela huset ligger försänkt i sömn. Hans pligter som komiterad surra i hans hjerna, då han sitter i sitt hus, då han går uppå vägen, då han nederlägger sig och då han uppstår. Men hvilken glädje skall han icke se nästa Fredags sol gå upp på fästet, ty då är allting slutadt, och som han och vi hoppas, väl fullbordadt; han skall åter få kunna inträda i sitt regelbundna affärslif, åter få kyssa och smeka sin gumma, jollra med sina små, äta, dricka och sofva på samma tider, som andra menniskor, sofva lugnt och godt, ty han har redeligen uppfyllt sina pligter som menniska och komiterad. För öfrigt talas det mycket om att biljettmångleri i icke obetydlig skala bedrifvits. Väl vore om namnen på de personer, hvilka