Göteborgsposten – 8 juni 1869, sida 1

mådde henne sätta sig, under det att kammarjungfrurna sysslade omkring Marianne och i mild ton återtog han: — Hvarföre förtvifla, min fru? ... Er son är hos er och i säkerhet ... Er man kan ej bli komprometterad, han har ej gjort annat än hvad jag gjort .., Han förklarade i några få och tydliga ord baronens och hans egen roll under denna sorgliga natt. Men denna berättelse, långt ifrån att lugna baronessan, tycktes tvärtom öka hennes ångest. — Jag hör er, herr kyrkoherde, afbröt hon, och jag tror er... Men jag vet också att allt landtfolket är öfververtygadt om att min man för befälet öfver de upproriska bönderna, man tror det och man omtalar det... — Nåväl? — Om han blifvit fånge, som ni låter mig förstå, skall han föras inför domstolen ... Var han ej kejsarens vän? ... Redan det är ett brott, ni vet det! Han skall bli förhörd och dömd till döden ... — Nej, min fru, nej!... är jag ej här? Jag skall träda fram för domstolen och säga: jag var närvarande och kan bevittna baronens handlingssätt. — De skola då arrestera er occkså, herr kyrkoherde, emedan ni ej tär en prest efter deras sinne; de skola kasta er i fängelse och föra er till schavotten I... Under sista delen af samtalet hade Maurice lyssnat, blek och darrande. Vid de sista orden föll han på knä och dolde ansigtet i sina händer ...