Göteborgsposten – 7 juni 1869, sida 2

Senare Post. Vi ha förut omnämnt, hurusom i Worms ett protestantiskt möte af liberala lutheraner hållits, hvilket protesterat i förväg mot det ekumeniska mötet och pälvens afsigt att låta det såsom dogm bekräfta hans ofelbarhet samt presterskapets absoluta välde öfver kyrkan. Nu skrifves från London, att der ett annat möte blifvit hället, bestående af särdeles intelligenta medlemmar ur de högre medelklasserna. Detta möte beslöt bildandet af en Fri Kristen förening, hvars ändamål skall vara att belysa den osekteriska kristendomens anda, att lemna medel till odogmatisk religiös uddervisning och att införlitva bildningen och vetenskapens upptäckter med verldens religiösa betraktelsesätt. Bland de många närvarande märktes Athanase Coquerel, pastor vid den franska protestantiska kyrkan; James Martineau, unitarisk prest; W. Niall, baptistisk d:o, och C. Kegan Paul, från Exeter College i Oxford. Man började mötet med ett slags gudstjenst. Martineau inledde densamma med uttalandet af några sentenser, af hvilka den första var Gud är kärleken. Derpå följde några böner, hemtade ur den engelska kyrkans liturgi, men lämpande för mötets syfte. Etter en Wesieyansk psalm uppläste Martincau några stycken ur Esaias II:te och 12:te kapitel samt 13:de kapitlet ur Pauli första bref till Korintierna, Säng och bön, hvarpå Coquerel höll en predikan, hvari han påpekade, att kristendomens stora skönhet bestod i dess alimänlighet och att dess storhet var förbi, så fort som denna stora princip förlorades ur sigte. Den förutan måste allt vara smått, eländigt erbarmligt, ledande till oändliga splittringar. — Efter ännu en bön, kom ett föredrag at mr Paul, hvilket synes beteckne den sria kristendomens uppfattning och ställning, hvarför vi tro oss böra meddela af detsamma denna analys: Det vände sig om bibelspräket: ÅHan är ej död, utan uppständen. Han sade, att efter den äldre undervisningen i evangeliet och derför att Kristus saknades i den graf, der hans följeslagare väntade sig skola finaa honom, uppkommo de sakrameutala bruken, i hvilka några trodde sig finna Kristus. Under reformationen rullades stenen bort från en annan graf, och man började att spörja, huru de kunde ernå