Göteborgsposten – 3 juni 1869, sida 1

Ah! han skulle ha velat, att alla dessa kulor träffat hans bröst. : Ånyo gaf han sin häst sporrarne, och hans galopp blef ursinnigare än någonsin. i Som vinden öfverfor han korsvägen vid Croix-dArcj; den var folktom. Vid mynningen af en bland de vägar som der löpte tillsammans hade den kabriolett stannat som ditfört herr dEscorval och abbs Midon; ingen hade tagit vård om den. Slutligen varscblef Lacheneur flyktingarne. Han red rakt emot dem, utfor i de rysligaste forbannelser och förolämpningar mot dem. — Uslingar! ... skrek han, förrädare! ... Ni fly då ni äro tio mot en!... Hvart ämna ni springa? ... Till era hem? Därar! ni skola der finna gendarmer som vänta så er för att föra er till chavotten. Är det ej bättre att dö med vapen i hand? Se så, vänd om, följen mig. Vi kunna ännu segra. Jag för en stor styrka till er hjelp. Tvåtusen man komma efter mig... Han lofvade tvåtusen man, han skulle kunnat lofva tiotusen, hundratusen ... Han skulle lika gerna kunnat lofva en hel arm med artilleri... Men äfven om han haft allt detta, skulle han ej utan att använda våld kunnat hejda flykten ... Han drogs med som den afbrutna grenen af strömmen. Men vid Croix-dArey, hvarifrån de två timmar förut marscherat fulla af förtroende, kunde de modigaste af dem känna igen hvarandra och räkna hvarandra, under det de andra fortsatte sitt lopp åt alla riktningar...