Göteborgsposten – 31 maj 1869, sida 2

Ve Pa Ve 7 uppnå sin myndighetsålder. Att infinna sig inför den lagstiftande församlingen utan ett väl öfvervägdt program och utan en med omsorg förnyad minister, det skulle vara detsamma som att utsätta sig för att kringsegla Goda IIoppsudden utan roder och kompass; det skulle vara att utsätta sig för alla tillfälligheter och alla imkonseqvenser. Vi böra ej glömma erfarenheten och minnena från den sista lagstiftningsperioden, under hvilken man, efter att först hafva följt en väg, plötsligen måste år 1867 slå in på den motsatta. Det bör vara kejsarens afsigt att ej bedja den nya lagstiftande församlingens majoritet om något, hvarigenom man löper fara att minska den aktning, som den åtnjuter, eller att bringa den i motsäbvele med sig sjelf, om han icke vill med egna händer gräfva den graf, i hvilken det är de oforsonligas fixa ide. att vilja störta honom. En fara, för hvilken man i tid varnas, är en till hälften undviken fara. I så fall kunna valen i Paris år 1869 betecknas som en nyllig varning. Sjelfva regeringstidningarneFrancc och UConstitutionnel uppmana regeringen att icke låta sig afskräckas trån de liberala reformernas väg. Gaulois säger: Demagogien triumferar, men derifrån till en revolution är det långt, och det är ej nog med en af Henri Rochefort sekunderad Raspail, för att åstadkomma en våldsam förändring i institutionerna. För att denna hypotes skulle förverkligas, för att statens char skulle, såsom man säger, kunna rulla ned i afgrunden, måste regeringen sjelf göra sig mödan att drifva på hjulet, ty — historien lärer oss det — de regeringar, som omkommit, ha icke blifvit dödade, de ha alla begått sjelfmord... Thiers-partöet, de liberala af alla skiftningar, de mer eller mindre framskridna progessisterna sträfva alltmera att sammanblandas, antingen med de reaktionära oller de revolutionara. — Alli! — Intet! Sådan är den dialog, som tyckes komma att uppstå mellan nationens båda hälfter. Jag säger hälfter, ty i sjolfva verket börja de konservativa och oppositionen att intaga hvardera sin plats. Det beror af regeringen allena att ombilda denna ännu parlamentariska och konstitutionela opposition till en revolutionär sädan, liksom hon kan, om hon har mod, draga sördel — ej blott för det närvarande, utan äfven for framtiden — af den mycket lagliga, mycket fredliga, men mycket krastiga rörelse, af hvilken valen ayligen varit en yttring. Men om man tillsluter öronen för det starka skri, som blifvit af den allmänna omröstningen utstött, då skulle frågan helt visst en dag ligga mellan revolutionen och diktaturen, och eftersom man icke gör om en statskupp två gånger, eftersom landets majoritet icke skull: vara revolutionär, så behöfva vi icke säga, hvad upplösningen skulle bli. Jemväl Times säger, att ott uppriktigt antagande af den ministeriela ansvarigheten, tillätelse för kammaren att taga initiativet i lagstiftningsfrågor — kortligen, det parlamentariska styrelsesättets återställande kan försona den känsla, som nu förefinnes; och man måste tillägga, att det endast är genom sådana medel, som kejsaren kan väntas mildra den opposition, som nu blifvit dynastisk. Följande gradmätare öfver stämningen i Paris är anmärkningsvärd: 1852 röstade i Pa86.101 valmän mot regeringen, år 1857 101,207, 1863 149,406 och 1869 250,000. Den belgiska regeringen är åter föremål för angrepp i de officiösa franska tidningarne. Det finnes en del franska flyktingar bosatta i Belgien, och de beskyllas för att, i anledning at de tumult som egde rum i Paris under valmötena, hafva samlats på gränsen, der de höllo upphetsande tal till arbetarne, för att förmå dem att deltaga i ett infall i Frankrike, så snart en revolutionär rörelse utbrast i hufvudstaden. ÄIndep. belge har protesterat mot riktigheten af dessa berättelser och har på grund häraf blifvit konfiskerad fyra dagar å rad i Frankrike. Det finnes i Belgien en antinapolconsk press, som dag ut och dag in angriper kejsardömet och kejsaren. Det är den honettaste delen af denna press, som låter sig nöja med att utfärda rovolutionåra manifester i den bekanta stilen till franska folket; de andra söka sin tillfredsställelse i att smutskasta kejsar Napoleon och hans tillgifna. c atrie. har nyligen offentliggjort ett af de revolutionära manifest, som utgå från Belgien; i det senaste vumret af Paysfinnes ett prof ut oden andra riktningen. Kejsar Napoleon jemfåres med en rollogel, hvilken slagit sin klo i Frankrike, för att utsuga det, och ställes vid sidan af Caligula. Der lemnas i form af en profetia en förfärande skildring af, hvad som törestår Frankrike, om det icke störtar dynastien hBonaparte, och det franska folket hå nas, derföre att det finner sig i Napoleon III:s herravälde. J fega hundar, heter det bl. a., j ären rädda för att dö för friheten; men tyrannen skall nog uppskatta eder beskedlighet genom att bruka eder som kanonmar.i. Den landsflyktige sanatikern Felix Pyat lofprisas, derför att han förbundit sig till att testamentera en premic af 50,000 fres till den, som mördar kejsaren, Allt detta åtföljes at en teckning, som föreställer en motbjudande karrikatyr af Napoleon III. Efter det Layssullständigt ätergifvet här omnände artikel, sörklarar bladet, att den belgiska regeringen oafbrutet hånar Frankrike, dess herrskare och dess institutioner. ÅBelgien har redan för länge sedan med full föresats gjort sig till en håla för alla izternationala banditer. Det ges ingen politisk bankruttspelare, som icke finner en tillflyktsort i Belgien och kan ostratfadt fortsätta sin verksamhet. Det är ej länge sedan, fortfar bladet, konung Leopold fann ett gästfritt mottagande i Paris, och nu behan mad Än lanurmamantal Alla mms